Nödvändig lyx

Nej, lyx kan kanske inte vara nödvändigt. Men redan för flera veckor sedan bokade jag in en tid för massage just idag. Massage är inte något jag har unnat mig många gånger i livet, men jag tänkte att efter ett maraton är nog kroppen verkligen värd det.

Och nog får jag erkänna att benen var stelare idag än igår. Backen ner från huset var inte nådig. Direkt på morgonen har jag tid för massage och ni må tro att det var en njutning att få sjunka ner på bänken. I 45 minuter knådade Eva min rygg och mina ben så jag nästan trodde att jag skulle sväva ut därifrån. Det här var kroppen värd och jag ska nog försöka ge mig själv den här typen av nödvändig lyx lite oftare.

Tyvärr hade jag inte räknat med vad 45 minuter med ansiktet nedvänt i en frottéhandduk gjorde med hyn.... Fick många höjda ögonbryn när jag uppenbarade mig i T-banan, men det fick jag väl bjuda på! :-)

Dagen efter

Idag har jag varit friidrottsfunktionär hela dagen. Jag var fövånad över att kroppen kändes så pass okej när jag cyklade iväg imorse tillsammans med sonen. Sedan har jag stått vid längdhoppsgropen hela dagen och krattat och mätt och det har fungerat alldeles utmärkt. Visst är låren lite stumma, men värre än så är det inte.

Och det är väl det jag förundras mest över, så här ett dygn senare - att det inte var värre än så här? Framför allt tänker jag på den där förväntade väggen som aldrig dök upp. Många säger ju att att man går in i väggen efter 30 km och eftersom jag aldrig sprungit mer än 30 km så kunde jag ju inte veta hur det var. Så här i efterhand funderar jag lite på om jag hade kunnat springa snabbare? Jag sparade mig ju hela tiden för den riktigt astunga biten som aldrig kom. Kanske hade jag kunnat ta ut mig mer och ändå orka? Och tänk, det kommer jag aldrig få reda på om jag inte springer marathon igen! :-)

4:13:58!

Lycklig!

Ja, vad kan jag säga? GLAD är jag! Min marathondebut blev lyckad på alla sätt och nedan kommer en beskrivning av dagen:
Jag vaknade hyfsat utsövd, men nervös, vilket mest märktes på magen. Det var sådan fart på den att jag trodde alla energi försvann på en gång. Nåväl, jag gav mig av hemifrån i god tid tyckte jag och T-banan var full av löpare. Alla snackade med alla och stämningen var härligt pirrig!

Jag lämnade överdragskläderna och köade för toan i en evighet och sedan var det plötsligt dags för startskottet. Då kände jag att jag var hungrig! Hur skulle det här gå?

De första kilometrarna var sköna och jag lyckades hitta en farthållare med 4:15 på flaggan. Min ambition var att hänga här så länge jag kunde, vilket jag gissade skulle bli ungefär till 30 km. Därefter förväntade jag mig att se flaggan försvinna i horisonten. Men jag hade bra tryck i benen och la mig helt enkelt ett stycke före farthållaren för att ha lite marginal.

Söder Mälarstrand och uppför Västerbron gick bra. Jag drack vatten överallt där det erbjöds och när vi närmade oss Odengatan lyckades jag sno åt mig tre bitar druvsocker också. Förbi starten och ut på Valhallavägen igen.

Jag höll ett mycket jämnt 6-minuterstempo och tyckte att det funkade förhållandevis bra. Svängen över Gärdet var trälig, men jag tror att jag höll ungefär samma tempo. När vi kom ut på Djurgården fiskade jag upp en energybar som jag hade i fickan. Den var varm och geggig vid det här laget, men min hunger dämpades i alla fall. Efter 20 km började jag också dricka av sportdrycken ibland. Fram till dess hade jag bara druckit vatten. Vid 28 km var vi ute på Strandvägen igen och folklivet och hejaropen kom tillbaka. Någonstans runt 30 km förväntade jag mig en dipp, men den kom faktiskt aldrig. Vid 30 km hade jag också slagit mitt distansrekord och jag fick lust att ropa ut det till alla.

Ner på Söder Mälarstrand och det är ju denna väg jag springer hem från jobbet. Här kännde jag mig hemma och det flyter på. Så var det dags för Västerbron igen och visst är den lite seg, men inte alls övermäktig. Här blåste det lite skönt också. Sedan när på Norr Mälarstrand och här någonstans började jag nerräkningen. 9 km kvar, 8 km kvar, 7 km kvar...

Torsgatan är seg, men sedan kommer Odengatan och den är ju riktigt härlig. Här började jag känna att jag faktiskt hade krafter kvar och jag började trycka på lite extra. När det var 4 km kvar pinnade benen riktigt bra och kände att det här kunde blir riktigt bra.

Farthållarna som hade passerat mig på Söder Mälarstrand (andra varvet) stannade för att dricka och då passade jag på att kila förbi! Nu var jag ganska säker på att komma under 4:15 och jag mosade på så gott det gick. Sprang förbi Moa Herngren och skrek "Kom igen, kom igen". Just då såg hon svag ut, men hon måste ha piggnat till för hon var i mål strax efter mig och fick totalt sett en bättre tid. Ut på Sturegatan och nu kunde jag ju se Stadion framför mig. Benen gick som trumpinnar och jag plockade många löpare. Jag var förvånad över att så många faktiskt gick här på slutet - nu när det var så nära borde man väl pressa fram sina sista krafter? Slutligen - in på Stadion och här fick jag nästa gåshud. Jag fick in världens spurt och bara betade av mängder av löpare innan jag kastade mig in på 4:13:58! Publikens jubel! :-) Vilken känsla!

Det gick ju inte att stanna i målfållan utan vi motades genast vidare till Östermalms IP där de tog av chipet och jag fick en påse med dricka och bananer och sånt. Jag hämtade ut min väska och kollade telefonen. Jag hade satt sms-tid på min utmanare Hans-Olov och det visade sig att han var rejält efter mig! Jag hade vunnit vadet!

Jag stretchade lite och tog på varma kläder och försökte vänta in Hans-Olov, men till sist blev jag så kall att jag bestämde mig för att åka hem. Och det var nog bra, för han var hela 62 minuter efter mig i mål, men var som tur är ändå riktigt nöjd med sitt lopp.

Väl hemma tog jag ett varm bad och sedan hade Mats och barnen fixat taco-middag. Så skönt att bara vara hemma och ta det lugnt. Imorgon ska jag vara friidrottsfunktionär hela dagen - undrar vad kroppen kommer tycka om det?

Nervös!

Undrar om det här kan vara ett turnummer?

Imorgon smäller det! Känner mig fortfarande sjukt trött efter den köriga arbetsveckan, men hoppas att en långs natts god sömn ska göra susen. Stack iväg på lunchen idag till Östermalms IP för att hämta nummerlapp. Blev genast lite mer inspirerad!

Jag fick min kasse med material och info och gick runt lite och kollade på kläder, skor och annat. Köpte några energybars. Man kunde känna all förväntan som dallrade i luften. Det ska ju faktiskt bli roligt det här!

Nu ska jag tvätta mina kläder, klippa tånaglarna, kolla igenom bansträckningen en gång till, sippa resorb och knapra saltlakrits. Lägga mig tidigt och sova läääääääänge och gott! Imorgon är en  ny dag!

Sista passet - sex snabba!

Ja, alltså inte sista passet för evigt, utan bara innan maran. Och det gick snabbt! Och var skönt! Ja, en mental liten kick blev det helt oväntat.
Efter ännu en superduperbusy dag på jobbet kom jag hem och var så hungrig att jag var tvungen att äta lite innan jag stack ut och sprang. Brukar vara dålig på att springa med mat i magen. Men jag ville ändå inte vänta för länge utan drog på mig kläderna och stack ut. Samuel följde med på cykel och det kan ju vara en anledning till att det gick snabbt. Jag kände ganska snart att farten var hyfsad och klockan sa 5:20-tempo. Sedan måste jag ändå ha ökat för efter avslutade sex kilometrar snittade jag på 5:15 per kilometer.

Jaja, det är ju inte anmärkningsvärt snabbt, men det är snabbt för att vara JAG. Och framför allt var det roligt och det var nog det jag behövde allra mest. Komma ihåg varför jag egentligen gillar löpning.

Nu skulle jag helst bara vilja vila - äta - sova ända tills på lördag, men i svinottan imorgon bitti bär det av till Arlanda igen....

Maran närmar sig...

Ja, det här är sista helgen för långpass! På lördag kommer jag ha fjärilar i magen när jag står i startfållan.
Jag var på "dammiddag" i fredags kväll, men trots det var jag uppe hyfsat tidigt och stack iväg längs vattnet mot Skärholmens gård. Jag ska villigt erkänna att jag kände av dammiddagen, men efter ett tag lossande det dock och benen pendlade på. Jag hade med mig vatten i vätskebälte och en halv flapjack i bakfickan.

Efter en mil drack jag lite och fortsatte via Pettersbergsvägen mot Vinterviken. När 18 km var passerade närmade jag mig hemmet, men fortsatte faktiskt och la till ytterligare 6 km. När jag slutligen var hemma efter drygt 24 km kände jag till och med att jag hade kunnat fortsätta... Om jag kan prestera detta "dagen efter" så måste jag ha goda chanser att lyckas genomföra ett marathon. Eller vad säger ni?

Hemma efter långpass!

Efter en snabb lunch hoppas barnen och jag in i bilen för att åka till Nyköping och hälsa på goda vänner. Mats skulle också med, men han ligger ju i hårdträning inför Vätternrundan, så han bestämde sig för att cykla dit! Barnen och jag kom ner på eftermiddagen och hann både fika och spela kubb innan nedanstående filur plötsligt uppenbarade sig i köket - cool frilla! :-)

Tuppkammen växer!

 Idag har det varit fullt upp med barnkalas, föräldramöte inför sommarens scoutmöte, jobb och annat, men jag lyckades ändå klämma in 12 långsamma kilometrar i spåret. Tungt idag får erkännas. Nu är det vila som gäller. Kanske ett kort pass på onsdag, men annars ska jag bara äta och vila. Och hinna med två jobbresor och hundra andra saker som inte kan vänta... :-S

Värna om de utsatta!

Lite färg piggar upp!

Började dagen med en tuff och rolig tennistimme med Katarina. Sedan full fart på jobbet och hemma. Men nu har jag tagit mig en stund för att pyssla om de som ska bära mig 42,2 km om bara nio dagar. Fotbad, krämer och lite färg gjorde susen. Nu ska de vara glada! :-)

Lite snabbare än väntat

Igår vaknade jag återigen med känslan av att ha förhöjd temperatur. Hela dagen var jag varm och kall om vart annat och kunde inte avgöra om det skulle vara bra eller dåligt att springa hem som planerat. Slutligen valde jag dock att göra det och även om det var motigt de första kilometrarna så lossnade det ganska snabbt och det var skönt att springa. Kände också att jag hade schysst tempo.

När jag väl hade kommit bort mot Aspudden var också de värsta ställena med trafikljus och sånt borta och jag kunde öka på något. Sedan är det en lång seg uppförslutning mot Axelsberg, men även här tyckte jag att jag kämpade på rätt bra. Väl hemma konstaterade jag att jag sprungit de 8,1 kilometrarna i 5,26-tempo. Faktiskt den snabbaste av de uppmätta transportsträckorna från jobbet! Mycket skönt!

Nöjd!

30 blev 12

Jo, visst var jag stel imorse när jag vaknade. Men det som oroade mig var en liten känsla i halsen. Vill absolut inte bli dålig, innan jag ens har blivit helt bra! Regnet strilade ner hela förmiddagen och det passade bra av olika anledningar att vänta med löpturen till eftermiddagen. Mats stack iväg på cykel tidigt på morgonen och räknade med att vara hemma vid 14-tiden. Men vi 15 ringde han och hade fått punktering. Räddningspatrullen fick rycka ut!

Därför kom jag iväg sent på min runda och det var riktigt kallt. Jag borde haft något runt halsen för nu kändes det kyligt och faktiskt inget vidare. Benen däremot, pinnade på fint. Stelheten var som bortblåst och det var skönt att sticka iväg och runda Skärholmens Gård. 12 km fick jag ihop och det innebär faktiskt hela 100 km under maj månad! Och det är bara den 15e! Bra där!

100 km i hittills i maj känns finfint!

Sedan hem till söndagsmiddag med familjen. Nice!

Långpass längs Mälaren

Ja, det kändes nästan som om jag sprang runt hela Mälaren idag. Jag hade egentligen inte tänkt springa särskilt långt, men det var för en gångs skull riktigt skönt idag. Men jag hade varken vaten eller någon energikick av något slag med mig. Jag började med att springa bort till Café Lyran och följa vägen längs vattnet till Skärholmens gård. Sedan tillbaka längs vattnet, men in mot stan igen. Vid exakt 15 km passerade jag Café Vinterviken och passade på att gå in och dricka vatten och låna toaletten.

Härlig löpning idag!

Efter den korta pausen fortsatte jag bort till sjön Trekanten och Liljeholmen. Där vände jag hemåt via Aspudden och Örnsberg. Totalt blev det nästan 23 kilometer och det var väl inte fy skam? Det är klart att det var jobbigt ibland, men inte alls lika tungt som förra helgens långpass. Nu är förhoppningen att jag inte ska vara stel som en pinne imorgon, för då är ambitionen att komma upp i 30 km. Jag har till och med funderat ut hur jag skulle kunna bygga på dagens runda med ett varv längs Riddarfjärden och därmed komma upp i och troligtvis passera 30 km.

Nu är det dags att laga mat till den hungriga familjen. Sedan blir det nog en "early night" för att vara på hugget i spåret imorgon igen. Ciao!

Invigning!

Ja, av skorna förstås - mina nya Adistar Ride 3. Idag blev det transportlöpning hem från jobbet. Åtta lugna kilometer. Det är inte utan att det känns i kroppen att jag sprang så långt in helgen. Nu tycker jag att jag börjar komma upp i lite längre distanser, men har absolut noll att ge när det gäller hastighet. Nåväl, inför Stockholm Marathon är det väl inte hastigheten jag ska prioritera, utan uthålligheten.

När jag kom hem möttes jag av världens bästa Elias - så här glada blev vi då! :-)

Elias hejar på sin mamma så klart!

Nya pjuck!

Snabba eller inte? Den 28 maj vet vi svaret...

Idag tog jag en tur till Runner's Store på lunchen. Drygt 80 mil är löpta i mina nuvarande dojjor och inför maran behöver jag lite extra pepp i form av lika delar dämpning och shopping. Jag provade Adidas, Nike och Asics. Adidas var hårdast, men kändes ändå bra. Asics var liksom stora i framdelen så att foten gled omkring. Nike satt inte åt om hälen som de skulle. Valet föll slutligen på Adidas. Det är i princip samma sko som jag springer i nu, men jag gillar dem jättemycket så det är väl bara köra på i dessa. Med lite ny dämpning! :-)

Är det okej att klappa löpare i baken?

Hej och hallå! Veckan som gått varit ett återfall i ohälsa och frustration. Kulminerade i fredags när jag var helt sänkt, men på lördagen återvände livsandarna. Jag tog en riktigt skön löptur och Samuel hängde med på cykel. Första gången på länge runt Vinterviken och så lite andra svängar runt omkring och det blev slutligen 14 km. Bra!

Men idag har jag varit ute på långpass! Och då kan förstås vad som helst hända... Jag hade laddat med vätskebältet och även en flapjack i bakfickan. Jag började med min "vanliga" rutt som går in mot stan, delvis längs motorvägen. Låter ju inte så kul, men det är helt ok. Men just där hör man inte mycket annat än just trafiken. Jag sprang på i modest tempo. Ensam på vägen när jag helt plötsligt får tre rejäla klappar i rumpan! Jag blev rädd förstås - hade inte hört någon komma. Det var en helt okänd cyklist som hade cyklat upp bakom mig och uppenbarligen blev frestad av min svängande ändalykt. Otroligt! Jag blev så förbannad! Först rädd, sedan arg! Är det någon som varit med om något liknande??

Jag sprang vidare och rundade sjön Trekanten och vidare mot Vinterviken. Efter knappt 14 km passerade jag hemmet och gick på runda nr. 2. När jag är ungefär på samma ställe där klapparna delades ut (men nu mer än en timmer senare) möte jag samma kille. Jag kände igen vindjackan. Och sedan cyklar han förbi mig igen, men nu utan klapp. Obehagligt!

Strax efter det tappar jag sugen. Stegen blir tyngre och tyngre. När jag har passar halvmaran är jag tvungen att gå en bit medan jag dricker och tuggar i mig en del av flapjacken. Springer lite igen. Får plötligt känningar i höger knä. Inte bra! Jag går och springer om vartannat och är faktiskt helt slut när jag väl är hemma efter totalt 27,5 km. Det tog knappt tre timmar.... inget höjdartempo med andra ord.

Men det blev en mara på två dagar i alla fall och det ska jag väl vara hyfsat nöjd med. Dock är jag i betydligt sämre form nu är jag var i februari när jag sprang 30 km tämligen oberörd.

Dags att lägga in en högre växel och hoppas att hälsan är på väg tillbaka!

Små, små steg åt rätt håll

Eftersom läkarens provsvar sa att det inte var något direkt fel på mig kunde jag inte låta bli att ge mit ut och springa. Det blev 10 km på skärtorsdagen och 6 km på långfredagen. På påskafton vaknade jag återigen med rejält ont i halsen. Så himla trött på det här...

Det blev vila hela förra veckan. Det onda i halsen försvann efter ett par dagar, men jag var fortfarande varm och kall om vartannat. Precis som om termostaten i kroppen inte funkar. På fredagen kände jag mig bättre och igår, på lördagen, gjorde jag ett nytt försök. Det blev tio kilometer i 5,40-tempo. Benen kändes finfina, det är bara flåset och termostaten som krånglar.

Idag var det betydligt kallare, men jag stack ut en sväng på förmiddagen ändå. Ingen direkt träningsvärk från igår och utan alltför stor ansträngning klämde jag iväg 16 km! Länge sen sist! Och jätteskönt! Benen trummar på av sig själva, men andningen är lite tyngre. Jag är ändå supernöjd! Om jag känner mig ok imorgon bitti, så tror jag det betyder att jag är på väg tillbaka. Och det är faktiskt nästan fyra veckor kvar till maran. Jag kanske inte ska kasta in handduken riktigt än?

Trött och glad efter 16 km.