Vinterviken i sommarskrud!

 Det här blev en rolig helg med mycket fest, en hel del praktikaliteter, lite friidrottstävling och så toppade jag med lite löpning. Inte illa alls! Fredagskvällen spenderades med goda vänner i stan, men jag kände mig ändå pigg och utsövd tidigt nästa morgon när det var dags att följa med Samuel på friidrottstävling. Det var Huddingespelen på Kärrbrinks IP och det var också DM för stockholmarna. Sonen hade bara anmält sig till 100 m, en distans han faktiskt aldrig tävlat på tidigare. En dryg timme efter det att vi kom dit hade han håvat in bronsmedaljen och fick kliva upp på prispallen! :-)

När vi kom hem gällde det att snygga till sig för vi var bjudna på Trädgårdsfest. Två vänner i området fyllde båda 50 år och arrangerade stor, härlig fest i trädgården. Otroligt mysigt och väldigt skönt att solen sken hela tiden! Mats plockade fram sin fina hatt från Jubileumsmaran - tyckte att den var passande på temat!

Förutom god mat och dryck hade värdparet ordnat en äkta positivhalare som stod och vevade fram sin melodier! Allt lät i och för sig likadant, men det kändes väldigt fint med en positivhalare i trädgården!

Först idag blev det möjligt att testa knät igen. Den här gången en liten ökning så att jag nästan nådde nio kilometer. Jag körde 4 x 2 kilometer med en minuts gåvila. Jag tog min vanliga runda till Vinterviken och insåg att det var länge sedan jag sprang där. Grönt och vackert precis överallt.

När jag första gångerna la in gåvila i löpningen för någon vecka sedan tyckte jag det var jobbigt när jag mötte andra löpare, eller blev omsprungen medan jag gick. "Jag kan faktiskt springa utan att stanna" ville jag ropa och tänkte att alla trodde att jag hade urusel kondis. Men nu inser jag att det finns massor av anledningar till gåvila: rehab, intervallträning samt att det lär vara mycket bra metod för dem som vill komma upp i ultradistanser. Dessutom är det ju jättemånga som går i löparkläder så pinsamt kan det ju inte vara. Och inte en enda har ropat "Slöfock" till mig, så jag kan nog fortsätta så här med gott samvete. :-)

På tillbakavägen sprang jag in i en hel fågelflock. De var ganska söta och inte alls rädda för mig. Snarare tvärtom tror jag. Men ungarna var så ulliga och söta att jag var tvungen att stanna och knäppa en bild.

Knät kändes bra hela tiden. Jag märker att jag känner efter väldigt mycket och nästan är lite rädd för att springa. Precis i slutet hade jag kanske lite känning, men kanske var det bara inbillning. Jag stretchade duktigt när jag kom hem och i morgon är det dags för ett litet tuffare test. Då blir den 16 km terränglöpning på Lovön. Jag har bestämt mig för att följa med på turen, men om jag får ont är det bara att börja gå. Gänget ska ju avsluta med öl i Bromma, så om jag inte klarar hela turen så hinner jag kanske ikapp dem där! :-) Håll tummarna för mig!