Trailtrippeln - första dagen

Vilken fantastisk start på trailtrippeln! Vi var 11 löpare som träffades ute vid Drottningholms Slott kl. 18.00 för att springa Fornstigen tillsammans. Det är en 18 km lång terrängled som är populär bland löpare, vandrare och MTB-cyklister. Den sammanbinder ett antal intressanta fornminnesplatser, men i ärlighetens namn ägnade vi dem ingen uppmärksamhet utan svischade bara förbi!

Vi blev elva så småningom...plus en hund!

Jag hade förvarnat om mitt knäproblem och var inställd på att kanske gå de sista kilometrarna. Vi sprang iväg och det var härligt och jobbigt. Det blev nog inte lika mycket snack som det brukar vara på de sociala långpassen, för alla var koncentrerade på var de skulle sätta ner foten nästa gång. Underbar terräng, men inte helt lättsprunget. Vid ett tillfälle blev vi omcyklade av två MTB-tjejer, men i övrigt var det lugnt på stigen.

Här var det inga problem att springa.

 Vid vissa tillfällen kom vi ut ur skogen och mötte böljade fält, hästar och Mälarvikar. Några rådjur som skuttade iväg såg vi också samt en otroligt seg och slö liten kopparorm. Nina hade med sin hund och vid ett tillfälle stannade vi vid vattnet så att den fick kyla ner sig lite och oj, vilken fart den fick efter det!

Peter på väg uppför backen.

Jag hade kontaktlinser i ögonen och det vet jag egentligen att jag inte gillar när jag springer terräng. Jag har ett brytningsfel som gör att jag får lite problem med djupseendet när jag har linser. Med glasögon korrigeras detta bättre och jag har lättare för att veta var jag ska sätta ner fötterna. När jag bara nöter asfalt är det inget problem, men just terränglöpning kan vara problematisk och jag fick verkligen vara på min vakt. Fast det var jag uppenbarligen inte för plötsligt hade jag sprungit emot någon gren/stubbe/sten för jag såg ut så här:

Men det är ju så roligt att springa terräng!

Men äsch - det gjorde lite ont och blev snabbt väldigt svullet, men jag hade inga problem att fortsätta. Och det bästa av allt var just att jag kunde fullfölja. Jag hade inga känningar i knät över huvud taget och jag sprang alla 18 km! Så glad, så glad! Jag antar att terräng är mjukt underlag för knät och att löpsteget förändras på ett positivt sätt, men jag tror också att den totala koncentrationen på stigen gör att jag inte hinner känna efter hela tiden.

På väg upp mot Kina Slott - slutspurt liksom!

Efter 18 km var det några som valde att åka hem - vi andra åkte till Sorbon och tog en öl och något att äta. Ja, jag summerar en mycket rolig kväll och nu tänker jag vara superklok och vila idag för att kunna vara tillbaka i terrängen på onsdag kväll ute i Tattby. Ses vi där?

Långa skuggor efter 18 km!