Ett steg framåt och två tillbaka

 Underbara sommardag! Lång frukost på altanen med sol och tidning. Sedan en riktig utmaning när Mats och jag gick bärsärkagång med motorsågen på en vildvuxen taggbuskhäck. Något vi talat om i åratal, men äntligen tog oss för. Därefter hade frukosten sjunkit ner på en nivå som tillät löpning. Jag längtade till terrängspåren i Segeltorp. Har inte varit där sedan i höstas.

Dags för terräng!

Fyra kilometers uppjogg och sedan bar det av in i skogen. Det som är så skönt med att springa terräng är att du måste vara hundraprocentigt fokuserad på uppgiften. En ouppmärksam sekund och du drattar ofelbart på näsan. Eller ändan för den delen. Tekniskt krävande, men vackert och utmanande.

Hinder

Det gick inte speciellt fort, men det gjorde inget. Jag var mest angelägen om att knät skulle kännas bra och det gjorde det. Vid ett tillfälle stannade jag till för att dricka vatten, men då kom det så mycket myggor och andra insekter så jag insåg att det var springa som gällde. Inga pauser här inte!

Fem kilometer senare var jag tillbaka vid starten och hade alltså tillryggalagt 9 km totalt. Startade om klockan och började jogga hemåt. Men efter 1,5 km kom den distinkta smärtan i vänsterknät tillbaka. Åh, jag börjar verkligen blir trött på det här. Kanske gör jag fel som springer så långt, men när det inte gör ont vill jag ju bara fortsätta. Nu tog jag dock mitt förnuft tillfånga och gick de sista kilometrarna hem. Inte bra att springa med smärta.

När jag kom hem stretchade jag och körde styrka, men var lite deppig för jag kände av knät hela tiden. På eftermiddagen cyklade Elias och jag bort till Skärholmen där jag köpte en lite sorts "foam roller". Den är precis som en sådan foam roller som brukar finnas på gym, fast betydligt kortare. En mer portabel variant helt enkelt. 

Är det denna manick som ska fixa mitt knä?

Så nu har jag försökt stretcha ITB-senan efter bästa förmåga. Jag inser att jag måste ha mer tålamod. Många säger att man liksom ska börja om med löpningen från scratch. Springa fem minuter, gå en minut och sedan springa fem minuter igen. Å andra sidan finns det många säger att man kan springa sig genom ett löparknä så länge man inte springer när man har ont.

Och jag kan ju oftast springa 5-10 km utan att det gör ont alls. Jag kanske ska försöka hålla mig till 5-6 km ett tag och inte utmana ödet. Och samtidigt köra stretch och styrka för glatta livet. Eller vad tror ni?