Årskavalkad 2013

Det är dags att summera ytterligare ett löparår. Och som vanligt ser jag tillbaka på året med förundran och glädje. Så mycket roligt jag har upplevt! Så många mil det blev! Och vilka härliga människor jag har mött!

Om 2012 var året då jag sprang många långa lopp så gick jag in i 2013 med ambitionen att springa färre mil, men bli lite snabbare. Efter diverse löprelaterade skador tänkte jag att kort och snabbt nog skulle vara bättre... Men innan jag hade fattat det beslutet så hade jag redan hunnit anmäla mig till några maror och ett ultralopp. 

Det första planerade loppet var Marrakech Marathon i slutet av januari. Och ett marathon kräver alltid några bra långpass på träning. Så trots snömängden harvade jag på ordentligt och ledde bland annat ett socialt långpass genom de södra förorterna. Ca 25 löpare dök upp och vi hade en härlig dag tillsammans.

Långpass söder om Söder

När det sedan var dags för Marrakech fick jag värsta influensan och låg däckad i över en vecka. Surt. När jag hade återhämtat mig var det istället dags att börja ladda för TEC - Täby Extreme Challenge som för min del skulle innebära drygt 80 km löpning på en bana med en asfalt, grusvägar och en hel del tuff terräng. En sådan utmaning känns förstås bättre med ett par nya skor! :-)

Montrail

När jag inte sprang terräng körde jag mina lunchpass runt Riddarfjärden och den med eller mindre obligatoriska transportlöpningen från kontoret. Men mitt löparknä gjorde sig påmint och jag spenderade en mindre förmögenhet på Access Rehab där jag fick hänga i lianer (Red Cord) och träna upp höfter och därmed också knän.

Grått runt Riddarfjärden

Nu sticker jag hem från jobbet!

En och annan solskensrunda blev det också!

Och så här ser Red Cord ut (bild lånad från nätet)

I mars hängde jag med ett gäng som skulle springa alla gator på Norrmalm. Knasigt upplägg måste jag säga. Roligt att ha testat, men en gång räcker nog för mig. :-)

Dags för långpass!

Sol!

 Men innan den var dags för TEC så skulle farten testas på Premiärmilen som blev årets första lopp. Jag hade inga större förhoppningar, men loppet gick bättre än väntat - jag sprang på 49.26 utan större ansträngning. Gav mersmak för millopp helt enkelt!

Premiärmilen

Nu närmade sig TEC med stormsteg och jag fick fokusera på distans så mycket det nu gick med tanke på knäproblemen som vägrade ge sig helt. Några riktigt sköna långpass blev det dock.

Det är bara att följa uppmaningen!

TEC gick av stapeln i mitten av april och det var kyligt med snöblandat regn större delen av dagen. Loppet går på en milbana och vi som sprang 50 miles fick alltså nöjet att springa åtta varv. En väldigt kort sammanfattning låter så här: varv 1-2 var uppvärmning, varv 3-4 körde jag på rutin, varv 5 var tungt, varv 6 var ren runner's high! varv 7-8 vill jag helst glömma...

Men runt kom jag och upplevelsen var stark och, i efterhand, underbar! :-) Så här är det: var och en är knepig på sitt sätt och det här är mitt!

I samband med TEC fick jag problem med mitt andra knä. Det högra som hade trasslat det senaste året blev bra och istället fick jag jätteont i det vänstra. Kortare sträckor gick bra, men så fort jag försökte springa längre så fick jag superduperont. Jag var ledsen och deppig, men sprang 6-kilometersslingan på SpringCross någon vecka efter TEC. Jättetufft lopp, men roligt eftersom jag hade sällskap av äldste sonen. Eller sällskap och sällskap - han var extremt mycket snabbare än jag (trots att han aldrig löptränar...), men vi kunde åtminstone ha sällskap på T-banan. :-)

Johannes och jag

Jag fortsatte med rehab och behandlingar på Access Rehab, men vågade inte springa halvmaran på Kungsholmen Runt som jag hade planerat. Jag bytte distans till 10 km och förvånade mig själv med ett pers på 47.39! Två veckor efter TEC!

Det är rosa och svart som gäller!

Nu var våren här och jag följde med och rekade ett nytt upplägg för årets version av Hornstull-Järna. En vacker majkväll sprang vi från Masmo till Rönninge. 16 km utan knäsmärta! Men jag var fortfarande orolig för hur jag skulle klara Stockholm Marathon, men jag hade inte behövt bekymra mig. Feber och halsont satte stopp för loppet och knät fick chansen att vila sig lite till.

Vi rekar inför Hornstull-Järna

I juni arrangerade Peter den mycket uppskattade trailtrippeln! Tre kvällar i rad sprang vi trail runt om i stockholmstrakten. Löpningen avslutades med öl och mat!

Löpning är en farlig sport!

Blå leden?

 Efter att ha missat både Marrakech Marathon och Stockholm Marathon var det äntligen dags för Kustmaran i Blekinge. Mats och jag sprang tillsammans och även om knät gjorde rejält ont i slutet av loppet så lyckades vi genomföra och stapplade lyckliga över mållinjen!

Livet är ett marathon!

Yes - I did it!

Nu inträffade det märkliga att knät, nästan som genom ett trollslag, blev bra efter den här maran. Jag hade så himla ont den sista milen av loppet och bannade mig själv och trodde att jag sabbat hela säsongen - och så plötsligt blev det bra istället?! Tveksamt om jag skulle råda alla med löparknä att ta sig igenom ett smärtsamt marathon, men det hjälpte för mig! :-)

Bara en vecka senare sprang jag 30 km på Hornstull-Järna och hade en toppendag tillsammans med en massa löparvänner.

Samling vid Hornstull

Någonstans mellan Hornstull och Järna

Nu började semestern och vi drog till fjällen ett par dagar och vandrade. Underbara dagar och en plötslig insikt att även yngste sonen nu kan fixa det mesta. Härligt!

Pust! Äntligen uppe!

Hemma i Stockholm hann jag med ett par intervallpass på Sätra och sprang till och med mitt livs snabbaste tusing innan det var dags att sticka iväg på nya äventyr. Denna gång till värmen på Kreta. Här blev det bara riktigt tidiga morgonpass och heller inte alltför långa, för det var hett och tungt att springa.

Trött efter tusingar

Morgonjogg på Kreta

Och sedan ett dopp?

Vi kom hem och jag anlitade mellansonen som löpcoach. Han körde löpskolning och baklängeslöpning med mig tills jag var alldeles vimmelkantig!

Den oändliga sommaren fortsatte och eftersom alla mina skador var som bortblåsta kunde jag träna riktigt mycket. Jag kämpade på med trösklar och intervaller, men längtade mest efter långdistans och lustlöpning.

Svettigt tröskelpass på lunchen.

Pocketförlaget sprang Bellmanstafetten 2012 och kom på 54e plats. I år kom vi på sjätte plats! Vi var jättenöjda och jag fick ett nytt litet på pers på 5 km på 23:23. Mysig kväll!

Bellmanstafetten

För fjärde året i rad anordnades Ursvik All In och för första gången lyckades jag vara med. Jag hade aldrig sprungit i Ursvik tidigare, men det var roligt och vi betade av samtliga slingor och fick ihop 39,5 km kuperad löpning. Bra dag!

Ursvik All In

 Mitt löparintresse började äntligen spilla över på kollegorna och efter sommaren fick jag med mig både Jenny och Katarina på mina lunchrundor. Kul! Jenny blev riktigt biten och sprang både Hälsoloppet och Tjejmilen!

Lunchjogg över Västerbron

Det blev flera sociala pass. Micke bjöd in till Height and sights of Söder en härlig augustikväll och aldrig hade jag väl tidigare förstått att det fanns så många backar på Söder! Underbar kväll som avslutades på ölhak. 

Just här var det platt.

Jag hade bestämt mig för att springa milen på under 47 minuter och det skulle ske antingen på Hälsoloppet eller Hässelbyloppet. Mitt förmodade framgångsrecept blev ett tröskelpass där jag sprang 3 x 3000 meter med 400 meter gåvila mellan blocken. Körde passet ett antal gånger med varierande resultat. Bästa gången såg det ut enligt nedan.

Mycket tveksamt om den farten skulle hålla för sub47? Min kollega Jenny skulle också springa både Hälsoloppet och Hässelbyloppet så det blev en hel del gemensam träning. 

Lunchjogg ftw!

När det var dags för Hälsoloppet kände jag mig krasslig och avstod från att springa, men var ändå med och hejade på Jenny och på min son som sprang och vann 5-kilometersloppet för 7-14-åringar. Jag var omåttligt stolt och hade en toppenkväll trots att jag inte sprang själv.

Förkylningen från Hälsoloppet försvann inte utan blev riktigt långdragen och jobbig. Kombinerat med hektiskt på jobbet och riktigt dålig sömn under en period så var jag verkligen inte i toppform när det var dags för Stockholm Halvmarathon - ett lopp som jag sprungit tre år i rad och som jag verkligen älskar! Det var en solig härlig dag och jag gjorde mitt bästa, vilket den här gången var 1.51.03. Inget pers, men ok efter omständigheterna.

Stockholm Halvmarathon

I slutet av september är det årets höjdpunkt i min bransch - bokmässan i Göteborg! Lika intensiv och härlig som vanligt! Ingen löpning under de här fem dagarna, men nog borde dessa dagar kunna klassas som högintensiv träning!

Pocketförlagets monter sedd från rulltrappan

I oktober samlade Mats Dänsel ihop ett gäng glada löpare som sprang från Haninge till Slussen. 34 kilometer drog vi ihop och firade sedan på härligt After Run. Gissa hur glada alla pubgäster blev när vi drällde in? :-)

Vi livade helt klart upp stället!

Efter sommaren gick jag med i IF Linnéa. En löparklubb med gemensam träning varje tisdag och torsdag. Passar mig bra då de utgår från Zinkensdamm vilken ligger hyfsat nära mitt jobb. Tyvärr har jag inte varit så flitig, men de pass jag varit på har varit väldigt bra. Ska verkligen försöka springa mer med Linnéa under 2014.

Genomgång inför Linnéa-pass

I mitten av oktober var det äntligen dags för Hässelbyloppet och det var en varm och solig dag. Även denna gång hade jag sällskap av äldste sonen. Jag kämpade på som en galning, men hade nog inte min bästa dag. Kom in på 47.16 som förvisso är ett pers, men ambitionen var ju sub47. Jag blev lite missmodig efter loppet. Tyckte att jag tränat så hårt för att bli snabbare och så lyckades jag bara kapa 23 sekunder på mitt pers. Ja, det var rent av så att jag började längta till Vintermaran för jag kände att jag springer mycket hellre ett marathon än ett millopp.

Johannes och jag

Under hösten följde sedan flera härliga sociala långlöp. En del leriga längs Sörmlandsleden och en del med asfaltsbetonade.

Inför Vintermaran tog jag upp min gamla kärleksrelation med Adidas Adistar - numera upphottade till Adistar Boost. Vilken glädje - jag älskar de här skorna!

Adistar Boost

Jag tror inte att det var skorna som var avgörande, men Vintermaran blev mitt bästa marathon någonsin. Jag sprang merparten tillsammans med Mats Dänsel och vi hade det gemensamma målet att komma in på 3.52. Jag hade för få långpass i benen, men kämpade på och kom in på 3.50.58. Mycket nöjd och lycklig!

Mats och jag

Som grädde på moset visade det sig att jag tog silverplaceringen i DM i Marathon i klassen K40! Inte illa! Efter lång väntan kom till slut den efterlängtade DM-medaljen i brevlådan.

My precious!

Vintermarathon var säsongens sista tävling. Nu är dagarna korta och det blir mörkerlöpning för det mesta. Jag fokuserar på grundträning och distans, men eftersom det fortfarande är barmark så går det förvånansvärt fort. 

En schysst reflexjacka är bra att ha!

Planerna för 2014 är fortfarande vaga, men tyngdpunkten kommer definitivt åter ligga på långa lopp. Det blev så tydligt för mig under Vintermaran att jag gör mig bäst på längre distanser. I mars hoppas jag kunna springa min första tidstävling (6-timmars) och därefter blir det några ultralopp innan jag (förstås) kommer springa Stockholm Marathon. Därefter får vi se vad löparåret har att erbjuda! Det viktigaste för mig är att vara skadefri, ha roligt och kunna njuta av löpningen. Och med det sagt vill jag önska er alla ett riktigt gott nytt 2014!