Dagens chock!

Jag var ju bortrest under slutet av förra veckan och hängde inte alls med i bloggosfären. Döm då om min förvåning när jag i morse surfade in på Wanjas blogg och läste ett inlägg om att hon höll på att anmäla sig till TEC 2013?! Redan?!

Förra året öppnade anmälan först i slutet av oktober och då gick alla 160 startplatser åt på en gång. Jag hade inte alls börjat fundera över om jag över huvud taget ville springa igen eller vad jag har för planer för nästa år. Jag har ju sagt att jag ska försöka minska mängden och satsa mer på kvalitet. Och 50 miles klarade jag ju av på Black River Run. Däremot bröt jag efter sex mil på TEC i våras och kanske finns det en liten revanschlusta. Stressad knappar jag in TEC-sajten och läser att anmälan öppnade i lördags, att de utökat antalet platser till 200 och jag ser i startlistan att det är 129 anmälda.

Då händer något konstigt. Jag känner ett enormt sug efter att anmäla mig. Jag har inga logiska tankar över huvud taget utan känner bara att jag MÅSTE anmäla mig. Mindre än en minut senare får jag bekräftelsemailet.

Bildbevis

Oj, då var det bestämt. Tog 50 miles den här gången också. Kommer absolut inte vara redo för något längre. Tänker tillbaka på hur loppet var i våras - förutsättningarna kan sannolikt inte bli sämre. Känner hur jag bubblar av glädje inombords över detta oväntade beslut. Kommer bli superkul!

Kanske satt glädjen fortfarande kvar i kroppen när det var dags för lunchjogg. Benen var så pigga och glada och efter två kilometer lämnade jag faktiskt mina kära kollegor på Västerbron och räjsade resterande fem kilometer i förväg. Snittade på drygt 5-minuterstempo helt obehindrat. Löpningen är så himla rolig nu!!

Anna och Jenny stretchar på Västerbron