Stockholm Halvmarathon 2013

 Som ni vet har jag inte haft den optimala uppladdningen för det här loppet, men nu är jag ändå väldigt glad över att jag genomförde och det blev på det stora hela en mycket bra dag! Redan på lunchen i fredags var jag i Kungsträdgården och hämtade ut min nummerlapp. Jag träffade Niklas och vi passade på att pastaladda ordentligt.

Jag var i startgrupp B - en lyx som inte förunnats mig tidigare. Jag är alltid ärlig när jag fyller i mina tidigare tider på lopp, så uppenbarligen hade jag förtjänat att starta tidigt. Det här var fjärde året i rad som jag sprang halvmaran och jag kan bara konstatera: Det är ALLTID superfint väder på racedagen! Till och med en aning för varmt, men helt ok för mig.

Startgrupp B!

Tyvärr sov jag superdåligt på natten och kände mig verkligen urlakad och inte alls i form för att springa över huvud taget. Och det gjorde mig förstås på lite dåligt humör. Gick omkring här hemma och tyckte lite synd om mig själv. Ja ni hör - jag har verkligen ramlat ner i självömkansträsket! 

På tunnelbanan in till stan träffade jag Sofia som också var i startgrupp B. Det var henne jag hade sällskap med i våras på Kungsholmen runt när jag persade så det bådade ju gott! Vi hade gott om tid för att lämna in väskor, gå på toa och värma upp lite grann. Solen strålade och jag började känna mig aningen mer peppad.

Sofia och jag före start.

16.35 gick startskottet och det var förstås trångt i början. Jag försökte ta det lugnt eftersom jag vet att jag brukar dra iväg för fort och sedan krokna. In i tunneln där det var kvavt och mörkt. Sedan passerade vi Centralen och strax efter det fick jag en annan löpares fot över min fot och höll på att stupa. Otroligt obehagligt! Jag skrek till och killen som nästan fällt mig fick tag i min arm och lyckades dra upp mig innan jag slog i marken. Det gick bra, men jag blev verkligen rädd. Loppet hade kunnat sluta där för min del.

Nåväl, jag samlade ihop mig och kutade vidare längs min absoluta "hat-gata" Torsgatan. Så lång och seg. Det är likadant på maran - Torsgatan är den värsta sträckan. Men jag hade kommit in i en bra och snabb takt där jag kände att jag kunna mata på. Farthållarna för 1.50 låg bakom mig och jag tänkte att min ambition var att hålla dem bakom mig åtminstone i sju kilometer. Jag visste att det här inte skulle bli min bästa halvmaratid, men några delmål längs vägen måste man ju ha.

Det var varmt och jag stannade till vid vätskestationen vid sju kilometer. Den brukar jag annars hoppa över och spara mig till den vid tio kilometer, men det behövdes mycket vätska igår. Runt Stadshagen är det lite backigt och alla nybyggnationer gjorde att de dragit om banan något. Sedan hade jag glömt den där lilla knixen bort mot DN-huset innan man äntligen får komma ner på Norr Mälarstrand.

Konstigt nog var det dock här, efter tio kilometer, som jag märkbart tappade fart. Alltfler löpare sprang om mig och jag började leka med tanken på att kliva av vid Riksdagshuset där man nästan passerar målet. Samtidigt hade jag fortfarande 1.50-farthållarna bakom mig...

Jag kämpade på. Precis när jag rundade slottet kom Isabellah Andersson springade i ensamt majestät upp mot mål och jag hejade förstås på henne! 1.11.31 kom hon in på och då hade jag nästan åtta kilometer kvar... :-) Ner på Söder Mälarstrand och här börjar jag alltid nerräkningen. Springer förbi mitt jobb och tar en bit energybar på vätskestationen. Vid 17 km, strax innan Hornstull, blir jag omsprungen av 1.50-farthållarna. Det känns okej. Jag är riktigt trött, men vet att jag kommer få en bättre tid än förra året. Segar mig upp i Tanto och blir glad när jag ser Mats Dänsel stå och heja. Han springer med mig en liten bit och det känns skönt. Vidare mot Mariatorget och jag vet att jag snart ska få dåna ner för Götgatsbacken. Loppets absoluta bästa sträcka!

Nu är det bara upploppet kvar och det är lika långt som vanligt. Tar liksom aldrig slut, men plötsligt ser jag ändå målet och krämar ur den sista energin och passerar mållinjen på 1.51.03.

Det blir lite tvärstopp och som en flaskhals när alla chip ska plockas av innan vi kan gå vidare genom målområdet. Jag fick min medalj och en flaska vatten och träffade Niklas som kom in strax efter mig (men som också startade fem minuter efter mig) och vi hann prata lite innan vi kom bort till väskinlämningen. Och så träffade jag Kalle som verkligen borde ha sprungit liiiiite långsammare! För två år sedan kom vi in på exakt samma tid (1.47.20) och förra året slog han mig med tolv sekunder. Så i år var det faktiskt min tur att vara snabbast, men tji fick jag för Kalle drämde till med tiden 1.46.06, så där har jag ju lite att jobba på. Grattis Kalle!

Jag drog på mina överdragskläder och vandrade i sakta mak till mitt jobb på Söder medan jag hejade på alla löpare som fortfarande var ute på banan. Underbar kväll att springa! På jobbet blev det dusch och allmän uppsnyggning innan jag mötte upp ett gäng vänner på Kvarnen. God mat, kall öl och trevligt sällskap! Vilken bra avslutning på dagen!