Idag har jag varit friidrottsfunktionär hela dagen. Jag var fövånad över att kroppen kändes så pass okej när jag cyklade iväg imorse tillsammans med sonen. Sedan har jag stått vid längdhoppsgropen hela dagen och krattat och mätt och det har fungerat alldeles utmärkt. Visst är låren lite stumma, men värre än så är det inte.
Och det är väl det jag förundras mest över, så här ett dygn senare - att det inte var värre än så här? Framför allt tänker jag på den där förväntade väggen som aldrig dök upp. Många säger ju att att man går in i väggen efter 30 km och eftersom jag aldrig sprungit mer än 30 km så kunde jag ju inte veta hur det var. Så här i efterhand funderar jag lite på om jag hade kunnat springa snabbare? Jag sparade mig ju hela tiden för den riktigt astunga biten som aldrig kom. Kanske hade jag kunnat ta ut mig mer och ändå orka? Och tänk, det kommer jag aldrig få reda på om jag inte springer marathon igen! :-)
Exakt! Det låter som om du har redan anmält dig till nästa år, eller att du tänker göra det? Själv är jag väldigt ivrig till att anmäla mig till halvmara och mara, men jag är inte så uthållig en. Men gissa om all mara-blogginlägg inspirerar till en anmälan!? :)
SvaraRaderaNej, jag har faktiskt inte anmält mig ännu. Men det är inte alls omöjligt att jag gör det. Det var roligt! Och inte så tungt som jag väntat mig. Jag tycker du ska börja med Stockholms Halvmarathon i september. Då har du gott om tid att träna över sommaren.
SvaraRaderaOm det går bra så har du fortfarande tid att anmäla dig till Sthlm Marathon.
Det var så jag gjorde i höstas och det gick ju bra! :-) Lycka till!