4:13:58!

Lycklig!

Ja, vad kan jag säga? GLAD är jag! Min marathondebut blev lyckad på alla sätt och nedan kommer en beskrivning av dagen:
Jag vaknade hyfsat utsövd, men nervös, vilket mest märktes på magen. Det var sådan fart på den att jag trodde alla energi försvann på en gång. Nåväl, jag gav mig av hemifrån i god tid tyckte jag och T-banan var full av löpare. Alla snackade med alla och stämningen var härligt pirrig!

Jag lämnade överdragskläderna och köade för toan i en evighet och sedan var det plötsligt dags för startskottet. Då kände jag att jag var hungrig! Hur skulle det här gå?

De första kilometrarna var sköna och jag lyckades hitta en farthållare med 4:15 på flaggan. Min ambition var att hänga här så länge jag kunde, vilket jag gissade skulle bli ungefär till 30 km. Därefter förväntade jag mig att se flaggan försvinna i horisonten. Men jag hade bra tryck i benen och la mig helt enkelt ett stycke före farthållaren för att ha lite marginal.

Söder Mälarstrand och uppför Västerbron gick bra. Jag drack vatten överallt där det erbjöds och när vi närmade oss Odengatan lyckades jag sno åt mig tre bitar druvsocker också. Förbi starten och ut på Valhallavägen igen.

Jag höll ett mycket jämnt 6-minuterstempo och tyckte att det funkade förhållandevis bra. Svängen över Gärdet var trälig, men jag tror att jag höll ungefär samma tempo. När vi kom ut på Djurgården fiskade jag upp en energybar som jag hade i fickan. Den var varm och geggig vid det här laget, men min hunger dämpades i alla fall. Efter 20 km började jag också dricka av sportdrycken ibland. Fram till dess hade jag bara druckit vatten. Vid 28 km var vi ute på Strandvägen igen och folklivet och hejaropen kom tillbaka. Någonstans runt 30 km förväntade jag mig en dipp, men den kom faktiskt aldrig. Vid 30 km hade jag också slagit mitt distansrekord och jag fick lust att ropa ut det till alla.

Ner på Söder Mälarstrand och det är ju denna väg jag springer hem från jobbet. Här kännde jag mig hemma och det flyter på. Så var det dags för Västerbron igen och visst är den lite seg, men inte alls övermäktig. Här blåste det lite skönt också. Sedan när på Norr Mälarstrand och här någonstans började jag nerräkningen. 9 km kvar, 8 km kvar, 7 km kvar...

Torsgatan är seg, men sedan kommer Odengatan och den är ju riktigt härlig. Här började jag känna att jag faktiskt hade krafter kvar och jag började trycka på lite extra. När det var 4 km kvar pinnade benen riktigt bra och kände att det här kunde blir riktigt bra.

Farthållarna som hade passerat mig på Söder Mälarstrand (andra varvet) stannade för att dricka och då passade jag på att kila förbi! Nu var jag ganska säker på att komma under 4:15 och jag mosade på så gott det gick. Sprang förbi Moa Herngren och skrek "Kom igen, kom igen". Just då såg hon svag ut, men hon måste ha piggnat till för hon var i mål strax efter mig och fick totalt sett en bättre tid. Ut på Sturegatan och nu kunde jag ju se Stadion framför mig. Benen gick som trumpinnar och jag plockade många löpare. Jag var förvånad över att så många faktiskt gick här på slutet - nu när det var så nära borde man väl pressa fram sina sista krafter? Slutligen - in på Stadion och här fick jag nästa gåshud. Jag fick in världens spurt och bara betade av mängder av löpare innan jag kastade mig in på 4:13:58! Publikens jubel! :-) Vilken känsla!

Det gick ju inte att stanna i målfållan utan vi motades genast vidare till Östermalms IP där de tog av chipet och jag fick en påse med dricka och bananer och sånt. Jag hämtade ut min väska och kollade telefonen. Jag hade satt sms-tid på min utmanare Hans-Olov och det visade sig att han var rejält efter mig! Jag hade vunnit vadet!

Jag stretchade lite och tog på varma kläder och försökte vänta in Hans-Olov, men till sist blev jag så kall att jag bestämde mig för att åka hem. Och det var nog bra, för han var hela 62 minuter efter mig i mål, men var som tur är ändå riktigt nöjd med sitt lopp.

Väl hemma tog jag ett varm bad och sedan hade Mats och barnen fixat taco-middag. Så skönt att bara vara hemma och ta det lugnt. Imorgon ska jag vara friidrottsfunktionär hela dagen - undrar vad kroppen kommer tycka om det?