Nu går det undan!

Sommarens hyfsat idoga träning börjar visst ge resultat. Mest märker jag det när jag egentligen inte har ambitionen att springa snabbt. När jag säger till mig själv att jag ska en lugn liten lunk och så går det fort ändå. Märkligt, men härligt!

Igår har jag en stressig dag med massor av möten i kombination med sjuka barn och även friska barn med diverse aktiviteter. Dessutom åt jag en rejäl linsgryta till middag, så när jag väl kom ut för att springa så var tankarna lågt ifrån att springa snabbt. Men det GICK INTE att springa långsamt. Det slutade med att jag dånade iväg de första sex kilometrarna i 5,06-tempo! (Mycket snabbt för att vara jag och här utgår jag aldrig från någon annan än mig själv.) Sedan nergjogg i tre kilometer i 5,40-tempo. Inte illa!

Om jag ska klara målet sub1,50 på halvmaran måste jag ligga i 5,13-tempo. Det är ganska snabbt. Framför allt eftersom jag måste hålla det tempot i 21 km. Men det kan gå. 5.13-tempo är samma sak som 11,5 km/h. Jag har ställt in min klocka på att visa snitt-tiden per km och det räcker med ett snabbt ögonkast för att se om jag ligger över eller under 11,5. Fast min ambition är nog att inte kolla på klockan så mycket över huvud taget. Tricket för mig är att hitta ett tempo som känns uthärdligt och bara ligga där och mata på. Det ska bli roligt med halvmaran, men redan nu börjar jag se fram emot längre löpturer utan   att tänka på tider eller klocka. Jag längtar efter att springa riktigt långt just nu. Längre än marathon? Kanske dags för en ultrasatsning?