måndag 6 februari 2012

Den livsviktiga vilan

Är det fler än jag som har svårt med måttlighet? Som har svårt att vila när kroppen behöver det? När jag har hittat något jag tycker är roligt kan jag bli aningen manisk och inte vilja göra något annat.
Så har det nog varit med löpningen nu efter uppehållet på grund av hälsporren. När jag kunde börja springa igen så ville jag inte göra något annat. Det kändes ju så bra och jag hade så roligt.

På det sociala långpasset med Miranda i januari vrickade jag foten lite grann, men tyckte inte att det kändes så farligt. Jag fortsatte att springa och tyckte att det funkade bra så fort vristen blivit "uppvärmd". Visst kände jag lite i hälsenan efter passen, men det slog jag ifrån mig.

Vädret i helgen var ju kallt, men vackert. Vilket ljus! Mats och jag stack iväg tillsammans i söndags. En härlig runda ner till Johannesdals Gård. Men den kändes i hälen. Och jag inser att jag verkligen inte vill ta några risker nu när jag äntligen "är tillbaka".

Kallt och härligt!
Vi fick ihop 15 kilometer, men sedan åkte jag faktiskt till Apoteket och bunkrade upp med det mesta. Sedan låg jag på soffan och läste om skador och rehabilitering etc. Nu blir det löpvila hela veckan fram till lördag då det är dags för ett socialt pass längs Jubileumsbanan. Start i Rotebro kl. 10.00. Häng med!

3 kommentarer:

  1. Ähum, jag får nog erkänna att jag också tillhör skaran som gärna kör på utan att känna efter så länge det går. Men jag jobbar på att låta förnuftet ta lite större plats. :)

    Krya på foten! Vad roligt med sociala pass!

    SvaraRadera
  2. Ja, det är alltför lätt att svepas iväg när man har roligt. Att vara förnuftig känns lite tråkigt, men är nog det som håller i längden. Ha det bra i spåret!

    SvaraRadera
  3. Jag borde ha en kroppsscanner som ger mig träningsförbud när jag själv inte står över ett pass trots en liten skavank - det är ju så roligt.
    Nästa vecka ska jag planera in vila som träning.
    Tycker ni det låter konstigt?

    SvaraRadera