Fantastiska 2011

Jag har tidigare nämnt att jag är en person utan träningsbakgrund. Under hela uppväxten var jag lat och klumpig och gillade över huvud taget inte att röra på mig. Skolgympans slinga på 1,8 km lyckades jag ALDRIG springa utan att stanna...

När jag passerat 30-årsstrecket började jag springa lite sporadiskt. Endast på sommarhalvåret och som allra mest 10 km. Det kunde dock gå halvår eller till och med år utan en enda liten löptur. Men den 1 maj 2010 började jag springa och har gjort det sedan dess. 2011 är därför det första helåret som jag kan summera som ett löparår. Och det har varit ett fantastiskt år. Ups and downs förstås, men helt fantastiskt ändå! Vi tar det från början:

Januari började med en hel del bra vinterlöpning. Jag upptäckte transportlöpningens tjusning och fördelar och sprang från jobbet på Söder Mälarstrand hem till Mälarhöjden var och varannan dag. Jag fick Icebugs i julklapp och använde dem flitigt under den långa, isiga vintern.

I februari tog jag mod till mig och anmälde mig till Running Swedens långpass på Lidingö med efterföljande föreläsning av MarathonMia. Det blev en härlig dag med 30 km löpning och många nya bekantskaper, bland annat inspirationskällan Fröken Strävan.

I mitten av februari blev jag sjuk och sedan tog det evigheter innan jag blev riktigt bra. Hela våren var frustrerande med dålig hälsa och nästan ingen träning. Stockholm Marathon låg framför mig och ångesten växte för varje utebliven löpträning. I slutet av mars sprang jag en kall och vintrig Premiärmil, men sedan låg jag däckad igen.

Mats och jag åkte till Prag i början av april för att springa en halvmara. Åkte ner redan på torsdagen och var pigga och förväntansfulla. Men på fredagen var jag sjuk igen med superont i halsen och feber. Mats fick springa ensam.

I maj började det brinna i knutarna med träning inför Sthlm Marathon och jag blev också starkare och friskare. Löptränade så mycket jag kunde och fick faktiskt ihop 20 mil under maj månad. Många långa pass längs Mälaren blev det.

Den 28 maj var det dags! Årets kraftprov och utmaningen mellan mig och Hans-Olov. Jag var nervös, men lyckades springa i ett otroligt jämnt och skönt tempo hela loppet. Inga svackor eller väggar och jag kom i mål mycket nöjd på 4:13:58.

Utmaningen vann jag och den fina t-shirten som var en del av vinsten har jag burit flitigt till mångas förtret! :-)

I juni körde jag go-cart med jobbet och fick en revbensfraktur... En arbetsskada får vi väl kalla det. Det blev ingen löpträning på tre veckor och jag missade de första gångerna på TSM-träningen inför halvmaran.

 På min allra första semesterdag i början av juli hade Fröken Strävan och jag spetsat in oss på långpasset "Hornstull-Järna". Vi möttes vid Hornstull på morgonen och började springa. Det måste ha varit årets varmaste dag. Otroligt slitigt, men också underbart. Jag kroknade i Rönninge, men Fröken Strävan körde ända in i kaklet och blev ultra! Härlig dag med många nya bekantskaper.

Över huvud taget upptäckte jag nog först i sommar tjusningen med sociala långpass. Så många sköna löpare det finns att lära känna - ett nytt socialt nätverk växte fram.

Jag åkte till barndomsparadiset i Blekinge och sprang med brorsan. Så roligt, så roligt! Jag tränade intervaller med TSM och började för första gången känna att jag kunde få till lite högre fart på rundorna. Vi var i Italien och löptränade på strandpromenaderna.

Jag köpte lättviktsskor och bestämde att sub50 skulle det definitivt bli i år. Det blev en hel del träning på bana och jag slutade vara rädd för den röda tartanen.

I augusti samlade jag några nya löparvänner och ledde ett långpass runt mina hoods. Varmt och svettigt och härligt!

Sedan slog jag till på I Form-loppet och kammade hem det där sub50-målet. 49:32 blev resultatet och jag hade en alldeles otroligt trevlig kväll med vännen Lotta som jag annars sällan får se i löparmundering.

Det blev fler långpass, till exempel Norsborg-Liljeholmen tillsammans med Fröken Strävan och Trötta Mamman. Ytterligare ett underbart socialt pass. Jag hade flow och kände mig stark. Jag kunde springa långt, jag kunde springa snabbt - ja, sommarmånaderna var underbara.

Semestern tog slut, men jag lyckades ligga kvar på en hög träningsdos. Mats och jag började springa tillsammans på söndagsmorgnar - en ny god vana. Sedan var det dags för halvmaran!

Sub1.50 var målet och jag måste erkänna att det kändes i det närmaste omöjligt att uppnå. Det var en fantastiskt fin dag. Humöret var på topp och jag hade vännerna Lars och Camilla med mig. Det är något speciellt med lopp. Stämningen, trummandet av alla springande ben, det är helt enkelt något som gör att man klarar så mycket mer än man tror när det är lopp. Jag sprang och sprang och sprang. Visst var det tufft, men som jag minns det så hade jag ett stort leende på läpparna precis hela tiden. Någon kilometer före målgång fick jag plötsligt ont i hålfoten, men lyckades ändå ta mig i mål på finfina 1:47:20. Lycka!

Hålfoten fortsatte att trilskas, men tyvärr ignorerade jag det för jag ville så gärna springa SUM den 8 oktober. Det blev några terrängpass i Segeltorp innan den stora dagen var inne.

Sörmlands Ultra Marathon är ett 50 km terränglopp som mestadels går längs Sörmlandsleden. En stor upplevelse för mig. Jag insåg ännu en gång att jag är en tävlingsmänniska och jag insåg att jag klarar bra mycket mer än jag tror. Sprang drygt halva loppet helt solo, utan en människa i sikte. Terrängen var bitvis oländig och jag fick hoppa fram i lervälling. Ändå kom jag i mål på 5:57 och var nr 14 i mål utav damerna. (Jag väljer att inte nämna hur många startande det var... ;-) ) Och allt detta med begynnande hälsporre förstås...

Det var dags att göra något åt fotproblemet, men först ville jag försöka mig på ett nytt pers på Hässelbyloppet den 16 oktober. Och oj vad det gick. Förbättrade PBt med drygt en minut och kom i mål på 48:23. Men det var verkligen ingen walk in the park - jag fick slita för det!

Naprapaten sa aja baja och beordrade löpvila. Det passade bra då hela familjen åkte på härlig solsemester under två veckor i november. Vila, återhämtning och god mat stod på programmet. Så skönt!

Hela slutet av året har präglats av den onda foten och insikten att jag är dödlig. Efter över en månads total vila började jag med alternativ träning i form av simning och bikramyoga. Kändes skönt att göra något över huvud taget. Under årets sista vecka har jag tagit två testrundor i löparskorna och jag vågar påstå att jag är på väg tillbaka.

Sammanfattningsvis: Svag inledning med mycket sjukdomar under februari-april. Fantastisk löparsommar med det ena styrkebeskedet efter det andra. Styrkan höll i sig en bra bit in på hösten innan hälsporren satte p för säsongen. Sedan vila och rehabilitering. Nu ser jag försiktigt ljust på framtiden och hoppas på ett minst lika underbart 2012.

GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLIHOPA! LÅT DET BLI ETT SKADEFRITT ÅR FYLLT AV GLÄDJE OCH ENERGI!