Nödvändig lyx

Nej, lyx kan kanske inte vara nödvändigt. Men redan för flera veckor sedan bokade jag in en tid för massage just idag. Massage är inte något jag har unnat mig många gånger i livet, men jag tänkte att efter ett maraton är nog kroppen verkligen värd det.

Och nog får jag erkänna att benen var stelare idag än igår. Backen ner från huset var inte nådig. Direkt på morgonen har jag tid för massage och ni må tro att det var en njutning att få sjunka ner på bänken. I 45 minuter knådade Eva min rygg och mina ben så jag nästan trodde att jag skulle sväva ut därifrån. Det här var kroppen värd och jag ska nog försöka ge mig själv den här typen av nödvändig lyx lite oftare.

Tyvärr hade jag inte räknat med vad 45 minuter med ansiktet nedvänt i en frottéhandduk gjorde med hyn.... Fick många höjda ögonbryn när jag uppenbarade mig i T-banan, men det fick jag väl bjuda på! :-)

Dagen efter

Idag har jag varit friidrottsfunktionär hela dagen. Jag var fövånad över att kroppen kändes så pass okej när jag cyklade iväg imorse tillsammans med sonen. Sedan har jag stått vid längdhoppsgropen hela dagen och krattat och mätt och det har fungerat alldeles utmärkt. Visst är låren lite stumma, men värre än så är det inte.

Och det är väl det jag förundras mest över, så här ett dygn senare - att det inte var värre än så här? Framför allt tänker jag på den där förväntade väggen som aldrig dök upp. Många säger ju att att man går in i väggen efter 30 km och eftersom jag aldrig sprungit mer än 30 km så kunde jag ju inte veta hur det var. Så här i efterhand funderar jag lite på om jag hade kunnat springa snabbare? Jag sparade mig ju hela tiden för den riktigt astunga biten som aldrig kom. Kanske hade jag kunnat ta ut mig mer och ändå orka? Och tänk, det kommer jag aldrig få reda på om jag inte springer marathon igen! :-)

4:13:58!

Lycklig!

Ja, vad kan jag säga? GLAD är jag! Min marathondebut blev lyckad på alla sätt och nedan kommer en beskrivning av dagen:
Jag vaknade hyfsat utsövd, men nervös, vilket mest märktes på magen. Det var sådan fart på den att jag trodde alla energi försvann på en gång. Nåväl, jag gav mig av hemifrån i god tid tyckte jag och T-banan var full av löpare. Alla snackade med alla och stämningen var härligt pirrig!

Jag lämnade överdragskläderna och köade för toan i en evighet och sedan var det plötsligt dags för startskottet. Då kände jag att jag var hungrig! Hur skulle det här gå?

De första kilometrarna var sköna och jag lyckades hitta en farthållare med 4:15 på flaggan. Min ambition var att hänga här så länge jag kunde, vilket jag gissade skulle bli ungefär till 30 km. Därefter förväntade jag mig att se flaggan försvinna i horisonten. Men jag hade bra tryck i benen och la mig helt enkelt ett stycke före farthållaren för att ha lite marginal.

Söder Mälarstrand och uppför Västerbron gick bra. Jag drack vatten överallt där det erbjöds och när vi närmade oss Odengatan lyckades jag sno åt mig tre bitar druvsocker också. Förbi starten och ut på Valhallavägen igen.

Jag höll ett mycket jämnt 6-minuterstempo och tyckte att det funkade förhållandevis bra. Svängen över Gärdet var trälig, men jag tror att jag höll ungefär samma tempo. När vi kom ut på Djurgården fiskade jag upp en energybar som jag hade i fickan. Den var varm och geggig vid det här laget, men min hunger dämpades i alla fall. Efter 20 km började jag också dricka av sportdrycken ibland. Fram till dess hade jag bara druckit vatten. Vid 28 km var vi ute på Strandvägen igen och folklivet och hejaropen kom tillbaka. Någonstans runt 30 km förväntade jag mig en dipp, men den kom faktiskt aldrig. Vid 30 km hade jag också slagit mitt distansrekord och jag fick lust att ropa ut det till alla.

Ner på Söder Mälarstrand och det är ju denna väg jag springer hem från jobbet. Här kännde jag mig hemma och det flyter på. Så var det dags för Västerbron igen och visst är den lite seg, men inte alls övermäktig. Här blåste det lite skönt också. Sedan när på Norr Mälarstrand och här någonstans började jag nerräkningen. 9 km kvar, 8 km kvar, 7 km kvar...

Torsgatan är seg, men sedan kommer Odengatan och den är ju riktigt härlig. Här började jag känna att jag faktiskt hade krafter kvar och jag började trycka på lite extra. När det var 4 km kvar pinnade benen riktigt bra och kände att det här kunde blir riktigt bra.

Farthållarna som hade passerat mig på Söder Mälarstrand (andra varvet) stannade för att dricka och då passade jag på att kila förbi! Nu var jag ganska säker på att komma under 4:15 och jag mosade på så gott det gick. Sprang förbi Moa Herngren och skrek "Kom igen, kom igen". Just då såg hon svag ut, men hon måste ha piggnat till för hon var i mål strax efter mig och fick totalt sett en bättre tid. Ut på Sturegatan och nu kunde jag ju se Stadion framför mig. Benen gick som trumpinnar och jag plockade många löpare. Jag var förvånad över att så många faktiskt gick här på slutet - nu när det var så nära borde man väl pressa fram sina sista krafter? Slutligen - in på Stadion och här fick jag nästa gåshud. Jag fick in världens spurt och bara betade av mängder av löpare innan jag kastade mig in på 4:13:58! Publikens jubel! :-) Vilken känsla!

Det gick ju inte att stanna i målfållan utan vi motades genast vidare till Östermalms IP där de tog av chipet och jag fick en påse med dricka och bananer och sånt. Jag hämtade ut min väska och kollade telefonen. Jag hade satt sms-tid på min utmanare Hans-Olov och det visade sig att han var rejält efter mig! Jag hade vunnit vadet!

Jag stretchade lite och tog på varma kläder och försökte vänta in Hans-Olov, men till sist blev jag så kall att jag bestämde mig för att åka hem. Och det var nog bra, för han var hela 62 minuter efter mig i mål, men var som tur är ändå riktigt nöjd med sitt lopp.

Väl hemma tog jag ett varm bad och sedan hade Mats och barnen fixat taco-middag. Så skönt att bara vara hemma och ta det lugnt. Imorgon ska jag vara friidrottsfunktionär hela dagen - undrar vad kroppen kommer tycka om det?

Nervös!

Undrar om det här kan vara ett turnummer?

Imorgon smäller det! Känner mig fortfarande sjukt trött efter den köriga arbetsveckan, men hoppas att en långs natts god sömn ska göra susen. Stack iväg på lunchen idag till Östermalms IP för att hämta nummerlapp. Blev genast lite mer inspirerad!

Jag fick min kasse med material och info och gick runt lite och kollade på kläder, skor och annat. Köpte några energybars. Man kunde känna all förväntan som dallrade i luften. Det ska ju faktiskt bli roligt det här!

Nu ska jag tvätta mina kläder, klippa tånaglarna, kolla igenom bansträckningen en gång till, sippa resorb och knapra saltlakrits. Lägga mig tidigt och sova läääääääänge och gott! Imorgon är en  ny dag!

Sista passet - sex snabba!

Ja, alltså inte sista passet för evigt, utan bara innan maran. Och det gick snabbt! Och var skönt! Ja, en mental liten kick blev det helt oväntat.
Efter ännu en superduperbusy dag på jobbet kom jag hem och var så hungrig att jag var tvungen att äta lite innan jag stack ut och sprang. Brukar vara dålig på att springa med mat i magen. Men jag ville ändå inte vänta för länge utan drog på mig kläderna och stack ut. Samuel följde med på cykel och det kan ju vara en anledning till att det gick snabbt. Jag kände ganska snart att farten var hyfsad och klockan sa 5:20-tempo. Sedan måste jag ändå ha ökat för efter avslutade sex kilometrar snittade jag på 5:15 per kilometer.

Jaja, det är ju inte anmärkningsvärt snabbt, men det är snabbt för att vara JAG. Och framför allt var det roligt och det var nog det jag behövde allra mest. Komma ihåg varför jag egentligen gillar löpning.

Nu skulle jag helst bara vilja vila - äta - sova ända tills på lördag, men i svinottan imorgon bitti bär det av till Arlanda igen....

Maran närmar sig...

Ja, det här är sista helgen för långpass! På lördag kommer jag ha fjärilar i magen när jag står i startfållan.
Jag var på "dammiddag" i fredags kväll, men trots det var jag uppe hyfsat tidigt och stack iväg längs vattnet mot Skärholmens gård. Jag ska villigt erkänna att jag kände av dammiddagen, men efter ett tag lossande det dock och benen pendlade på. Jag hade med mig vatten i vätskebälte och en halv flapjack i bakfickan.

Efter en mil drack jag lite och fortsatte via Pettersbergsvägen mot Vinterviken. När 18 km var passerade närmade jag mig hemmet, men fortsatte faktiskt och la till ytterligare 6 km. När jag slutligen var hemma efter drygt 24 km kände jag till och med att jag hade kunnat fortsätta... Om jag kan prestera detta "dagen efter" så måste jag ha goda chanser att lyckas genomföra ett marathon. Eller vad säger ni?

Hemma efter långpass!

Efter en snabb lunch hoppas barnen och jag in i bilen för att åka till Nyköping och hälsa på goda vänner. Mats skulle också med, men han ligger ju i hårdträning inför Vätternrundan, så han bestämde sig för att cykla dit! Barnen och jag kom ner på eftermiddagen och hann både fika och spela kubb innan nedanstående filur plötsligt uppenbarade sig i köket - cool frilla! :-)

Tuppkammen växer!

 Idag har det varit fullt upp med barnkalas, föräldramöte inför sommarens scoutmöte, jobb och annat, men jag lyckades ändå klämma in 12 långsamma kilometrar i spåret. Tungt idag får erkännas. Nu är det vila som gäller. Kanske ett kort pass på onsdag, men annars ska jag bara äta och vila. Och hinna med två jobbresor och hundra andra saker som inte kan vänta... :-S

Värna om de utsatta!

Lite färg piggar upp!

Började dagen med en tuff och rolig tennistimme med Katarina. Sedan full fart på jobbet och hemma. Men nu har jag tagit mig en stund för att pyssla om de som ska bära mig 42,2 km om bara nio dagar. Fotbad, krämer och lite färg gjorde susen. Nu ska de vara glada! :-)