I Form-loppet 10 km

Nöjd Louise i mål på 54:17

Mats och barnen som fortfarande hade semester och sommarlov (lyckostar!) har åkt iväg på ytterligare några dagars tältutflykt. Av okänd anledning sover jag alltid jättedåligt då. Är det mörkrädsla eller vad är det som gör att jag ligger och vrider och vänder mig hela natten utan att kunna sova? Hursomhelst var jag superseg när det var dags att gå upp. Kroppen kändes helt urlakad och jag tvekade till och med om jag över huvud taget skulle ta med mina träningskläder till jobbet.

Nåväl, jag packade ihop och tog T-banan till jobbet. Man piggnar väl till under dagen, men lite vakum-känsla hade jag hela tiden. Bytte om på jobbet och åkte ut till Hallonbergen. Jag hade ingen riktig aning om vart jag skulle, men det var ju lätt att följa strömmen av löparklädda damer. Jag kom ner till Golfängarna i god tid och hämtade ut den utlovade funktionströjan och även ett par strumpor. Lämnade in överdragskläderna och strosade gäspande omkring. "Bara jag klarar milen under en timme", tänkte jag. Friskis och Svettis värmde upp och redan under första låten fick jag kramp under hålfoten. Foten liksom krullade ihop sig som en ostbåge och det gör ju så himla ont. Nä, det var tydligen inte meningen att jag skulle springa det här loppet. Jag vilade lite och startskottet gick för dem som skulle springa 5 km. Tio minuter senare var det dags för oss andra att klämma in oss i startfållan. Ja, jag provar väl då.

Pang! gick skottet och jag kom iväg i den stora klungan av löpare. Banan gick på smala gångvägar och näär vi efter några km kom ikapp de som gick/lufsade 5 km så blev trängseln och irritationen allt större. När jag passerade 4 km såg jag plötsligt Jonas stå och heja vid kanten. Då förstod jag att Solange också var med bland löparna. Jag vinkade occh ropade till honom.

Banan var alltså 5 km och vi skulle springa den två varv. Jag kan lova att det var frestande att springa mot målet redan efter första varvet, men klockan stod på 27:26 ooch det kändes ju hyfsat. På andra varvet hade trängseln dessutom lättat. Ingen kramp i foten, men flåset var tungt och jag kände mig nästan febrig. När jag passerade Jonas för andra gången ropade han "Kom igen, du kommer lätt under 55". Omöjligt tänkte jag, men kände att jag la lite mer kraft i benen. De sista två kilometrarna var jobbiga, men jag plockade ett antal löpare. I spurten hade jag ändå kraft kvar och hej, vad det gick!

Pustande, flämtande hällde jag i mig vatten och fick ut min "goodiebag". Klockan hade stannat på 54:17! Rekord med tre minuter för mig!

 

Louise och Solange

När jag stretchade kom Solange och Jonas. Solange sprang Stockholm Maraton i början av sommaren, men hade inte sprungit så mycket sedan dess. Nu var hon på gång igen! De hade kört bil till Sundbyberg och nu hade jag turen att få skjuts hem. Mycket nöjd och glad!