Lidingö Ultra - 26 km

Då var det dags för Lidingö Ultras kortversion! Mats och jag kom iväg i hyfsad tid på morgonen och roade oss genom att för en gångs skull köra genom stan. Ett morgontomt Stockholm med enstaka flanörer. Inga köer, inget kaos - det är en väldigt vacker stad!

Vi kom ut till Lidingövallen där vi parkerade, hämtade ut nummerlapp och chip, samt gjorde oss i ordning för start. Vi träffade Mats D, pigg och alert som vanligt, med siktet inställt på 50 km, men i övrigt såg jag inte så många kända ansikten.

Start på Lidingövallen

Starten gick och vi kunde nog alla konstatera att det var ett fantastiskt löparväder. Solen strålade, men det var inte alltför varmt. Den kuperade banan gick upp och ner, upp och ner. Lite blött och lerigt på sina ställen, men jag har varit med om värre, om man säger så! ;-)

Jag har inte sprungit Lidingöloppet, men väl Lidingö Tjejlopp en gång. Så vissa delar av banan kände jag igen. Och den är ju oerhört vacker. Terrängen, havet, de fantastiska husen - ja, det fanns mycket att titta på. Vi försökte hålla ett tempo kring 6 min/km, men redan efter en halvmil hade vi tappat tempo. Det gjorde inget - vi såg ju det här som ett långpass. Vi sprang på i bekvämt tempo. Stannade på alla stationerna och drack. Just stationerna var det väl lite si och så med, de hann inte fylla upp muggar i tid och det skapades köer. Bananerna var slut och det var i princip det enda jag var sugen på.

Efter 13 km fick jag tyvärr skavsår på vänster häl. Jag hade mina terrängskor som jag bland annat sprungit SUM med så det var oväntat att få skav. Försökte ignorera det och sprang på. Vid 20 km var Mats rejält trött, men då fick jag själv lite kraft av tanken på att vi närmade oss slutet.

Jag hade någon idé om att jag ville komma in under 2.45 och det kändes möjligt hela tiden. Men när vi närmade oss Lidingövallen igen skulle vi springa runt området och ta ett varv på banan också. Min klocka mätte uppe hela banan till 26, 38 och i och med det kom vi in på 2.46 istället.

Även 26orna fick den fina Ultratröjan

Trötta och glada stannade vi kvar på vallen i säkert en timme. Stretchade, drack och passade på att heja på de första löparna som kom i mål efter 50 km! Vilka prestationer - otroligt! Jag träffade också Annie som driver Tjejmarathon och bytte några ord med henne. Hon hade inte sprungit loppet själv, men hejade fram en grupp tjejer.

Äntligen i mål!

Det var en toppendag och jag rekommenderar verkligen det här loppet! Vackert, jobbigt och trevligt! Att både Mats och jag var helt sänkta efteråt och knappt orkade gå upp för trappan här hemma är ju en helt annan sak. Det var det värt! :-)

Man ska inte ropa hej...

Igår var jag så nöjd eftersom jag inte hade så värst mycket träningsvärk efter besöket på gymmet. "Det måste betyda att jag är ganska vältränad" tänkte jag övermodigt. Ha ha! Det var innan träningsvärken from hell slog till i morse. Kunde knappt rulla ur sängen.

När jag väl kom till tennisbanan hasade jag omkring där som en skadskjuten kråka och orkade knappt lyfta racketen. Tur för mig att Katarina inte heller var i toppform. Nu hoppas jag bara att kroppen återhämtar sin lite innan lördag. Då är det nämligen dags för Lidingö Ultra. Ultra-namnet kommer av att den längre distansen är 50 km, men så finns det ett kortare alternativ som ligger under samma namn. Mats och jag är anmälda till sprintdistansen, dvs 26 km. :-)  Vi har inga målsättningar gällande tiden, utan hoppas på ett härligt, soligt långpass. Ses vi där?

Det blåser på toppen!

Västerbrons krön.

Trots genomköraren igår på gymmet kändes kroppen helt okej idag och när Anna ville ut på lunchjogg så hängde jag förstås på. Sju kilometer runt Riddarfjärden i värsta blåsten. Det var faktiskt riktigt, riktigt skönt! Sol och luft var allt vi behövde för att ta itu med eftermiddagens uppgifter. Någon mer som har lunchjoggat?

Kepsen på - det är vår!

Javisst är det vår i Stockholm idag! Och det har varit en härlig dag med massor av spännande ny träning. Vårsolen fick jag först njuta av när jag valde att promenera till ett möte på Östermalm. Från vårt kontor på Söder passerade jag Skeppsbron, Blasieholmen och sedan vidare bort mot Strandvägen. Stockholm är verkligen vackert!

Men kepsen åkte inte på förrän det var dags att lämna kontoret för dagen. Jag skulle ha mitt första möte med PT-Victoria kl. 17.30 vid Telefonplan. Jag drog på mig löparkläderna och hade en liten ryggsäck med ombyte etc. Solen riktigt strålade och det var skönt att kunna dra ner kepsen i pannan.

Spänd inför första PT-träningen

Jag trodde att det var ungefär 4 km till Telefonplan, men det visade sig vara 6 km, så jag fick verkligen pinna på i slutet för att komma i tid. Först gjorde vi en ordentlig genomgång av mina behov, önskemål och målsättningar. Sedan började vi med ett antal tester att ha som grund för att kunna mäta kommande förbättringar. Det var plankan (2 min) och jägarvila (2,5 min) och lite annat innan vi gick igenom ett tufft progam som fokuserade på bålstyrka, benstyrka och balans. Bra!

Vissa övningar tyckte jag att jag klarade riktigt bra, men andra (chins och armhävningar) gick betydligt sämre. Det var skönt att ha en tränare som visade och förklarade. Jag har alltid (de få gånger jag försökt gå på gym) känt mig så dum för att jag inte vet hur maskinerna fungerar och sånt. Nu fick jag hjälp och pepp och tävlingsmänniskan i mig vaknade på ett sätt som den nog inte skulle göra om jag hade tränat helt solo.

Mycket nöjd snörade jag på mig skorna för att jogga hemåt. Men tro det eller ej, jag fick pinna på lite extra även denna gång. Jag håller på att läsa Harry Potter (bok 3) för Elias på kvällarna och nu är vi precis på slutet och jag hade verkligen lovat att vara hemma före läggdags. Så det vara bara att kruta på och sedan kasta sig raklång på sängen och låta sig uppslukas av Harrys magiska värld! Det var knappt jag hann ta av mig kepsen! Hur många har burit keps idag? :-)

Genomknådad

Jag började morgonen på Specialistgruppen där Joakim raskt konstaterade att alla mina skador hittills varit på högra sidan av kroppen. Höger fot, höger knä och höger arm. Hmm... anar vi ett samband?

Genom några enkla tester visade det sig att jag är betydligt svagare i höger sida än vänster och att det är här jag ska jobba för att hålla mig skadefri. Han knådade igenom högersidan från fotled till höften och det kändes kan jag lova. Jag fick ett antal övningar som jag ska göra varje dag och sedan tejpade han knät och sa: "Jag tycker inte att du behöver ha löpförbud så som det ser ut idag." Vaa?? Jag hade inte ens tänkt tanken att han hade kunnat föreslå det! Det är ju helt uteslutet med tanke på allt roligt i tävlingskalendern framöver.

Jag gick därifrån med en mycket bra känsla. Nu ska inte bara det onda bort, utan nu ska också orsaken bort! Nä, nu kan jag inte blogga mer för jag måste ligga på golvet och skriva mitt namn i luften med foten...

Över stock och sten

Jag är förvånad! Jag har levt i tron att jag allra helst springer på flack asfalt. Passar liksom för en som inte gillar att svettas. Men någonting har hänt för just nu är det otroligt kul att springa terräng. Man kunde ju tro att jag hade fått nog efter förra helgens umbäranden, men nej då! 

Minst sagt blött i terrängen

Jag sprang hemifrån i förmiddags med siktet på terrängspåren i Segeltorp. Uppvärmningen blev lite längre än jag hade tänkt mig för det var hela 4 km till spåren. Eller spår förresten - det är ledat med färgskyltar, men det är definitivt inte spårat. Över stock och sten. Och över mängder av kullfallna trädstammar. Klafs, klafs lät det där jag jagade fram och oj, vad kul jag hade där i min ensamhet.

Kullfallna träd är jag ju van vid

Fröken Strävan lånade mina terrängskor på TEC och jag fick tillbaka dem i allra bästa skick. Tvättade och glänsande som om de var sprillans nya. Men så ser de inte ut längre...

Hoppla!

Om någon hade sagt till mig för tjugo år sedan att jag som 42-årig trebarnsmorsa skulle komma älgande genom skogen med ett brett flin på läpparna hade jag trott att den personen var galen. Nu kan man ju undra om det istället är jag som är galen, men jag tror faktiskt inte det. Jag tror att jag är en lyckligt lottad människa som har hittat "hobby" eller livsstil som får mig att må riktigt, riktigt bra.

Tittut!

För hur mycket bättre kan man ha det egentligen? Här är min söndag: Tidig och lång frukost med man och tidning. När barnen vaknat hade vi familjerådslag och planerade sommarens semester. Sedan ut i terrängen. Grått och disigt och lite regn i luften, men jag kom hem med sol i sinne. Sedan lite familjeadministration med skjutsningar till kalas, scouter och annat. Och nu puttrar grytan på spisen och snart kommer vännerna på middag.

Hoppas att ni haft en lika härlig helg som jag och om ni ser någon galning i terrängen så bli inte rädda - jag är inte farlig! :-)

Fartökning

Den lockande röda tartanen

Jag är ju inte den som springer fort. Jag är ganska uthållig och gillar att tuffa på i ett jämnt tempo runt 6 minuter per kilometer. Inför TEC hade jag ju inga som helst ambitioner vad gäller tiden och därför har jag enbart satsat på mängdträning de senaste månaderna.

Men nu ligger TEC bakom mig och det är dags att börja ladda för årets enda lopp som jag har satt ett tidsmål på. Det gäller förstås Stockholm Marathon den 2 juni och målet är att komma in under 4 timmar. Förra året sprang jag på 4:13:58 och det var första gången jag genomförde en mara. Det kändes väldigt bra och nästan i samma ögonblick som jag sprang över mållinjen tänkte jag "Nästa gång blir det sub4!" Så nu är det väl dags att träna lite fart och kvalitet.

Jag lockade med mig Mats och vi tog en lugn uppvärmning på 2,5 km bort till Sätra Friidrott. Några få andra löpare var där, men det var ändå väldigt lugnt. Mats skulle springa 6 x 800 och jag tänkte att jag skulle ta några 400-ingar och bara känna hur det kändes. Jo, det kändes ju asjobbigt förstås. Om man aldrig tar sig ur den där komfortzonen så vet man ju inte det. :-)

Det blev bara 5 x 400 för mig, men det var väl en bra start i alla fall. Väldigt jämnt sprang jag också: 1.36, 1.36, 1.36, 1.37, 1.40. Sedan joggade jag runt några varv medan jag väntade på Mats.

Nu är det bara 800 meter kvar...

När det var dags för nerjogg under hemfärden hade jag fortfarande bra tryck i benen och pinnade på bra mycket fortare än jag hade tänkt mig. Totalt fick jag ihop drygt 9 km. Och så här i efterhand så var det ju KUL! Det ska bli mer sånt här framöver. Och lite mer disciplinerat, men man måste ju börja någonstans. Sedan hem och då var jag duktig och gjorde alla knäövningar och tränade styrka i säkert en halvtimme. Bra pass en bra dag helt enkelt! Vad har ni tränat idag?