Vårtecken

Märkligt hur snabbt kroppen kan återhämta sig! Jag var verkligen uppe i varv efter loppet och sov ganska lite i natt. På morgonen var jag lite stel i låren och vänster knä ömmade. Och som vanligt efter längre lopp så hade jag en glupande aptit.

Livsandarna återvände med den strålande vårdagen, men jag hade fullt upp med att storhandla, tvätta och stryka. Men den där vårsolen lockade och fram emot eftermiddagen kunde jag inte låta bli att rulla fram min födelsedagspresent... Jag fyllde år i november och fick en fin cykel som jag dessvärre direkt ställde undan för vintern och i princip inte ens har testcyklat. Plötsligt kändes kroppen pigg och knät helt kontrollerat. På med hjälmen och så susade jag iväg på mitt vrålåk!

Det blev ingen lång runda, kanske 6-7 km, men tillräckligt för att väcka mina stela muskler och nu känner jag mig faktiskt nästan som vanligt igen! Nu har jag packat väskan för att kunna ta cykeln till jobbet i morgon bitti och i och med det kan jag meddela att våren officiellt är här! :-)

Skövde 6-timmars med egna ord

Så var det gjort - mitt livs första tidslopp. Och så här gick det till: Jag lämnade jobbet på fredag eftermiddag och hann äta en pastamiddag på Centralen innan tåget gick mot Skövde. Lugn tågresa där jag mest satt och läste och slappade. Träffade inga andra löpare på tåget.

I Skövde insåg jag att allt som hade med loppet låg i perfekt anslutning till stationen. Det var inte många minuters promenad till Hotel Prisma och på väg korsade jag Boulongerskogen där alltså loppet skulle gå av stapeln. Redan i entrén träffade jag Peter och några andra bekanta och jag satt och snackade med dem en stund innnan jag begav mig upp på rummet. Dock blev det en tidig kväll och jag vaknade utsövd på lördag morgon och kände mig faktiskt bättre än på hela veckan!

Tävlingen började klockan tio och jag var nere vid frukosten redan halvåtta för att hinna smälta undan den. Jag åt rejält och kanske åt jag ändå för mycket för under hela loppet kände jag mig övermätt och på gränsen till illamående.

Efter frukosten hade jag god tid att hämta nummerlappen och göra mig i ordning. Jag sprang i mina långa Linnéakläder och hade en svart väst över vilket gjorde att ränderna på armarna ändå syntes. En bra kompromiss! Jag hade packat lätt och hade inte med mig en massa olika alternativ så det var inte så mycket att fundera över. Jag hade till och med bara med mig ett par skor. Hörde att de flesta löparna hade med sig flera par, men jag kände mig trygg med mina Adistar Boost.

Banan var ca 1480 meter lång och gick runt i en park i Skövde. Vid varvning fanns det dricka, godis och senare också varmkorv och mackor. Starten gick någonstans i mitten av banan, detta för att man skulle kunna få en exakt marathontid vid varvning.

Jag gick runt och snackade med dem jag känner vilket faktiskt börjar bli en hel del efter de här åren med långlöpning. Roligt! Det blåste en hel del, men var soligt och fint. Starten gick och jag la mig i ett tempo runt 5,40 vilket kändes bekvämt. De första varven flöt på fint och plötsligt hade en mil avverkats. Jag var fortfarande varken hungrig eller törstig, men efter 15 km tog jag lite dricka. Vid 20 km var jag tvungen att ta en snabb toapaus och då passade jag också på att plugga in hörlurarna och blev lite mer asocial. Egentligen hade jag tänkt vänta till 30 km innan jag började med musik, men när jag ändå stannade tyckte jag det var lika bra att passa på.

Fram till 30 tycker jag nog att det gick helt ok. Jag mådde som sagt inte helt hundra. Drack lite cola och det smakade gott när jag drack det, men kändes sött och bubbligt efteråt. Sedan började jag känna av knät. Först bara lite, lite grann och ett tag tänkte jag att jag inbillade mig, men sedan kände jag det alltmer. Jag började också känna mig riktigt trött och märkte faktiskt att det knappt blivit någon löpning de senaste veckorna.

Efter 30 km gick jag ett helt varv och försökte få tillbaka lite krafter. Sedan stretchade jag ut knät ordentligt och då gick det faktiskt att springa lite igen. Jag bestämde mig för att åtminstone ta mig till maradistansen och sedan känna efter. Varje gång jag hade passerat tidtagningen stannade jag och stretchade. Sedan kunde jag springa ca en kilometer. Då kom en backe som jag gick uppför och sedan försökte jag springa det sista hundratalet metrar till varvning. Och så höll jag på. Tror att jag passerade marathon någonstans runt 4.20. Då bestämde jag mig för att klara 50 km. Och hade alltså 1 timme och 40 minuter på att klara 8 km. Det borde väl gå?

Jag var fortfarande inte sugen på någonting av det som bjöds på bordet, men åt två av mina egengjorda paleobollar. De var så goda på träning för några veckor sedan, men igår smakade de mig inte alls. Försökte dricka kontinuerligt istället. Jag gick ett varv till och såg hur min km-tid hela tiden blev längre och längre. Men jag kände mig egentligen inte missmodig, utan mera bara trött.

Varje gång jag stretchat släppte det onda i knät och jag kunde springa ungeför en kilometer innan det började kännas igen. Så det blev lite ryckigt, men jag betade av kilometer efter kilometer. Jag började känna att 53 km skulle kännas riktigt bra. Jag började försöka hålla koll på mina varvtider för att kunna bedöma om det var möjligt. Ett tag kände jag mig lättad när jag trodde att jag bara skulle hinna två varv till, men när jag väl räknade efter insåg jag att jag skulle hinna tre varv. Och efter dessa tre varv skulle jag ha sprungit 54 100 meter. Jag förstod att jag inte skulle klara 55, men jag tänkte att jag skulle komma upp i 54,6 för att kunna avrunda till 55. Knasiga tankar, men det är sådant här som hållet mig igång. Ett steg till. Och sedan ett steg till.

Jag kom till sista varvningen och hade alltså 54,1. Här är det också lite strategiskt hur långt man egentligen vill springa efter varvning. För när skottet ljuder måste man stanna och så still (och frysa) till Reima kommer med mätarhjulet och avgör exakt hur långt man kom på sista varvet. Alltså är det smart att precis hinna varva, men inte hinna så mycket längre. Jag ville ha 500 meter till och jag sprang på.

Plötsligt hörde jag skottet och alla tvärstannade. De flesta bara slängde sig ner på marken och pustade ut. Jag med. Det blev en ganska lång väntan och jag försökte stretcha, men blev till slut riktigt kall. Slutligen kom Reima med hjulet och jag kunde konstatera att min totala sträcka blev 54 930 meter. Det kan jag med gott samvete kalla för 55 km tycker jag! :-)

Inför loppet hade jag tre olika tankar om målet. Min dröm var att springa 60 km. 55 km tyckte jag var väl godkänt och 50 km var mitt minimum. Så att det blev väl godkänt trots att jag hade en ganska tuff dag är jag mer än nöjd med!

Vi stapplade stela och frusna tillbaka till hotellet som var så generösa att vi hade fåt behålla våra rum hela dagen trots at vi skule resa hem på kvällen. En varm dusch satt fint och sedan var det direkt dags för middag. För 100:- för vi en stor, härlig buffé samt kaffe och kaka. Jag slog till på en stor öl till detta. Som vanligt hade jag jättesvårt att äta. Jag tuggade och tuggade och visste att jag behövde få i mig mate, men det var verkligen inte lätt. Reima höll i prisutdelningen. Extra roligt just på Internationella Kvinnodagen att det var en kvinna som sprang allra längst, 76 km! Ettan, tåvan och trean i dam- och herrklassen fick pris, men sedan fanns det ett stort antal priser som lottades ut. Jag fick gå upp och hämta ett par kompressionsstrumpor! Man tackar!

I slutet av middagen började samtlen tystna och många satt med lite glasartad blick och stirrade. En sådan här dag tar ut sin rätt! Vi var några stycken som skulle ta tåget hem 19.38 och vi slog följe. På tåget sedan mådde jag väldigt illa, men satt och vilade mest hela tiden.

Sedan var det så himla skönt att komma hem! Jag var trött, men ändå uppe i varv och det tog ett tag innan jag kunde komma till ro. Idag är jag lite stel, men faktiskt inte så farligt. Dock känns ju knät ordentligt, men jag hoppas att ett par dagars vila gör susen.

Tyvärr har jag nästan inte fotograferat alls på den här resan, men jag hoppas att det dyker upp bilder på hemsidan, för det var många som fotograferade. Nu blir det nog ett par dagars vila och sedan ska jag försöka avgöra var jag står när det gäller TEC och övriga tävlingar. Nästa planerade tävling är Premiärmilen som jag ska springa med sonen. Det ser jag redan fram emot!

En medalj till samlingen

55 km - tjoho!

55 km senare

Så här såg jag ut precis efter det att slutskottet hade hörts idag på Skövde 6-timmars. Då hade jag sprungit 55 km och haft en ganska bra dag. Nu sitter jag på tåget hem och har en trött kropp med ett ömt knä. Riktig rapport kommer i morgon, men jag ville bara berätta att jag fortfarande är vid liv. Det hade ni kanske inte trott! :-)

Alla vägar bär till Skövde!

Hur väl jag än försöker planera in träning och tävling så blir det sällan så som jag tänkt mig. Det brukar bli ganska bra ändå, men det är inte ofta jag står på startlinjen och känner mig i toppform. Om det handlar om mental eller fysisk form vågar jag inte riktigt spekulera i.

Efter att ha haft en toppenvecka i alperna och verkligen känt mig pigg och frisk har jag hela denna vecka känt mig trött och hängig. Blivit andfådd av att gå upp för trapporna och så. Ni förstår nog. Inte riktigt sjuk, men heller inte riktigt frisk. På jobbet har det varit full fart och väldigt roligt, men den lilla ork jag har haft har jag använt där. 

Den här känslan har jag hela veckat toppat med oro för mitt vänstra knä. Mitt knä som inte gör det minsta ont i det dagliga livet, men som gav ifrån sig ett litet, litet knorr på senaste långpasset. Så då förstår ni kanske att känslan är långt ifrån pepp idag.

Men för att nu väga upp denna osannolikt negativa inledning så ska jag rada upp några möjliga positiva faktorer:

1) Jag brukar inte känna mig i toppform före lopp. Veckan före Vintermaran var jag otroligt risig, men persade på loppet.

2) Jag var hos naprapaten i onsdags och fick nålar och rosa tejp för att pigga upp knät.

3) Jag har sovit ordentligt hela veckan.

4) Jag har ätit ordentligt hela veckan och till och med kommit ihåg att sippa Vitargo i tid och otid. 

5) Jag har med mig en burk av Alices paleobollar.

Dessutom: Det här är inget "viktigt" lopp. Jag anmälde mig för att få ett riktigt bra långpass inför TEC. Om jag känner mig sjuk eller får jätteont i knät så kommer jag bryta. Alternativt promenera. 

Och alldeles oavsett allt ovan så är jag ganska säker på att det blir en himla rolig helg! För när 180  ganska nördiga ultralöpare träffas kan det inte bli annat är kul! Oavsett distans. Och som någon klok människa sa till mig: Det bästa med tidslopp är att alla får ett resultat!

Så nu sätter jag mig strax på tåget och laddar batterierna. Jag ska försöka känna mig som gjorde på bilden nedan. Håll tummen för mig mellan 10-16 i morgon!

Sthlm Halvmarathon 2011 - mitt livs bästa lopp?

Styrka och inspiration

Dagen började med ett styrketräningspass på Sats. Jag stack hemifrån före 06.00 på morgonen och det är inte så vanligt. Bra pass med många knäböj. En liten, liten känning i vänsterknät som oroar mig, men jag väljer att ignorera det ännu så länge.

Sedan försvann timmarna snabbt med möten och arbetsuppgifter. Roligt att vara tillbaka på jobbet! Extra roligt när det visade sig att nedanstående dyrgrip hade kommit med posten under min frånvaro. Det har sina fördelar att arbeta i bokbranschen. :-) Tyvärr fick den inte följa med mig hem ikväll, för jag har lite annan jobbläsning som går före, men snart hoppas jag kunna få chansen att läsa och inspireras av Petra. Kanske på tåget till Skövde på fredag?

Läsa och springa - mina favoritsysselsättningar! :-)

Borta bra, men hemma bäst

Lika härligt som det är att resa iväg, lika härligt tycker jag det är att komma hem! Efter en riktigt lång resdag igår kom vi hem sent. Vi packade bara upp tandborstarna och gick sedan direkt i bingen. Och eftersom vi var duktiga och mer eller mindre tömde kylskåpet innan vi stack så var just handling det första jag fick göra när jag vaknade i morse. Mjölk, yoghurt och pålägg var prio ett, men jag köpte också tre kilo apelsiner.

Inspirerad av Tove vet jag att det är juicefestival som gäller veckan före ett lopp. Allt för att hålla bacillerna på avstånd. Så jag pressade apelsiner och rev ingefära för glatta livet och oj, vad det smakade gott!

Sedan drog Mats och jag på oss löparkläderna och tog en skön distansrunda. Det var grått och mulet, men det kändes bra att benen fick springa igen efter en vecka i slalompjäxor. Vi började lugnt, men fick upp lite bättre tempo efter ett tag. 10 km fick vi ihop. Jag oroar mig lite för mitt knä när det gäller Skövde 6-timmars på lördag, men idag hade jag i alla fall inga känningar så det var skönt.

Summerar jag februari så blev det en tunn träningsmånad. Nio dagars löpvila i samband med krasslighet och sedan en hel veckas skidsemester som jag inte reggar som träning. Totalt blev det åtta löppass, lite tennis och något pass Hot Mojo.

Veckan som kommer tänker jag ta det lite lugnt med löpningen för att ha pigga ben på lördag. Men det blir nog ett pass på onsdag eller torsdag och så har jag bokat in mig på ett styrkepass i morgon bitti. Tennis blir det förhoppningsvis också på torsdag. Dessutom tänker jag försöka klämma in ett naprapatbesök under veckan. Det blir nog bra det här!

Skidveckan är slut och alla ben är hela!

Tidig lördag morgon och alla väskorna är packade. Efter frukost börjar den långa bussresan mot flygplatsen. Med mellanlandning i Köpenhamn kommer det vara sen kväll innan vi är hemma igen.

Vi summerar en fantastisk skidvecka! Inga skador eller incidenter av något slag. Det brukar vara sådant som oroar mig mest. Att barnen som fräser fram som kanonkulor, hoppar och brakar in i skogen ska skada sig. Själv är jag en ganska mesig skidåkare. Speciellt när jag har ett 6-timmarslopp veckan efter skidåkningen. Men även jag har klarat mig helskinnad och nu hoppas jag att den här alternativa träningsveckan har gjort susen för framför allt knäna. Nu ska det bli skönt att komma hem igen - borta bra, men hemma bäst! :-)