söndag 29 juni 2014

Höftelände och löpglädje

Jag vet inte riktigt vad det är med löpningen just nu, men det är verkligen inte som vanligt. Jag har sällan svårt att motivera mig utan är oftast sugen på att snöra på mig löparskorna. Och om jag någon gång känner mig omotiverad så brukar det räcka med en snabb titt i bloggosfären för att jag ska bli på hugget igen. Men just nu är löpningen inte alls som vanligt. Delvis har det med min trilskande höft att göra, delvis har jag haft så mycket annat att fokusera på att orken för träning eller träningsplanering inte funnits. Samtidigt vet jag innerst inne att jag alltid lyckas klämma in det som jag verkligen vill i mitt schema. Alltså har löplusten inte varit lika hög som tidigare.

Och det är väl ok och rimligt att löplusten går upp och ner, men för mig känns det verkligen konstigt att inte vara springsugen. Det påverkar förstås bloggandet och även i vilken utsträckning jag följer andras bloggar. Total sparlåga helt enkelt.

Ändå var det så tydligt i tisdags när jag sprang hur mycket jag älskar att springa och hur viktigt det är för mig. Därför blev jag glad i torsdags när naprapaten sa att hon inte trodde att det var en inflammation i en slemsäck vilket var min egen farhåga. Hon trodde att det var muskulärt och jag fick tusentals nålar i höften och några stretchövningar att köra hemma. När jag sa att nästa lopp är i slutet av augusti så trodde hon inte att det skulle vara några problem.

Men jag känner av den där usla höften hela tiden och känner mig osäker på om jag ska springa då eller inte? Naprapatens råd var att det är ok att det känns, men inte att det gör riktigt ont. Jag hade tänkt springa igår, men det blev en långpromenad med maken istället. Jag är liksom rädd för att springa... inte bra.

Idag gjorde jag i alla fall slag i saken. Bytte och och började med ordentlig stretch och foamrollern. Stack iväg i lugnt tempo och det känns helt ok. Jag känner av höften, men det gör inte riktigt ont. Efter några kilometer känns det bättre och benen blir piggare och piggare. Jag känner hur jag vaknar till liv och det är riktigt, riktigt skönt att springa! Klockan visar att varje kilometer går lite snabbare än den förra. Den åttonde kilometern innehåller en lång, seg backe och ändå går den på riktigt snabbt. 

Jag kommer hem och känner mig så lugn och glad. Sinnesfrid. Stretchar och stretchar. Nu lite senare på kvällen värker det lite i höften. Håll tummarna för att det känns ok imorgon!
 
10 km senare

4 kommentarer:

  1. Härlig känsla! Håller också tummarna att det håller i sig.
    Kram M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Malin! Det känns faktiskt mycket bättre idag! :)

      Radera
  2. Utan att ha en höft som krånglar känner jag igen mig i första stycket, vet inte riktigt vad det är med mig, känner mig ganska "off" vad gäller löpningen. Springer på men utan större glädje eller inspiration för tillfället. Är väldigt trött hela tiden också. Fortfarande lite Post-Marathon-Blues måhända, konstigt i så fall? Jag är anmäld på tävling - 10000m bana - på onsdag men som det känns nu är jag inte sugen och då går det inte att springa milen bra på bana, risk för DNF igen som samma lopp 2012 och då avstår jag hellre.

    Hoppas höften bättrar sig! Mera corestyrka?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, är man inte sugen så är väl millopp det värsta man kan tänka sig? Men vem vet - på onsdag kanske suget infinner sig? Jag har varit glad idag för höften har känts mycket bättre idag trots gårdagens löpning och nubhar jag precis sprungit ett bra pass med Mälarmupparna! Det kanske håller på att vända? Hoppas på detsamma för dig Staffan!

      Radera