Hur många muskler har du?

Jo, cirka 639 stycken så kallade skelettmuskler. Det är alltså muskler som fäster på skelettet via senor. 639 stycken är ganska många. På gymmet igår tränade jag några av dem. Det vet jag för att det känns verkligen idag. Det är nästan så att jag haft mer träningsvärk idag efter styrketräningen än jag hade i söndags efter maran.

Det beror väl i så fall på att marathonmusklerna är vana vid att bli tränade, medan det för några av gårdagens muskler var första gången! Men jag tyckte ändå att det var dags för en liten försiktig jogg idag och jag stack iväg till mitt terrängmecka i Segeltorp/Långängen.

Jag gillar verkligen terräng! Jag vet - jag är förvånad själv! Jag gillar att vara koncentrerad på vartenda steg, att behöva vara en strateg för att hitta en framkomlig väg, att fatta snabba beslut och sedan plumsa rakt genom gyttjepölar. Jag gillar att det doftar skog, jag gillar att vara ensam och jag gillar att känna hur de små, små musklerna i vristerna får arbeta.

Gult är min nya favoritfärg!

Det är en sak till jag gillar med terränglöpning och det är att man inte kan springa snabbt. När jag springer i terräng är tiden i princip oväsentlig. Jag tittar knappt på klockan. Det går inte att jämföra tider när man springer asfalt mot terräng. Alltså släpper jag all tävlingsinstinkt och njuter mer av själva löpningen. Dagens stilla återhämtning blev alltså högst njutbar, även om det dumma knät bråkade mer än jag hade önskat. Imorgon åker jag på konferens. Löparskorna får följa med, men eftersom det är jag själv som har gjort agendan kan jag redan nu gissa att de  inte kommer bli luftade. Men vi får väl se...

Äta som en häst och träna som en köttbulle?

Är ni inte hungriga? Jag är helt omättlig! Vill äta precis hela tiden. Och det är inte det här vanliga småätandet och sötsuget - nej, jag vill ha riktig mat. Kött, potatis och grönsaker. Nu kan jag nog inte längre påstå att jag behöver kompensera för marathon, men ändå kan jag inte sluta äta!

Sallad med chèvre, fikon, avocado och granatäpple.

Igår var jag på ett favorithak och åt min absoluta favoritsallad. Jättegott, men jag var ju vrålhungrig igen efter ett par timmar... Idag har jag satsat på lite tyngre mat och det var nog bra för ikväll har jag varit och fått en rejäl omgång av PT-Victoria. Ingen pardon för trötta maraben här inte!

Gul som solen!

Men jag fick i alla fall chansen att inviga min fina finisher-tröja från i lördags. Jag sken som en sol inne på gymmet, men någon sol i lördags fick vi ju tyvärr inte. Hur går det då med PT-träningen? Det här var min femte timme och som sagt den tuffaste. Men jag börjar också märka en del förbättringar. Bättre bålstyrka och framför allt bättre rörlighet. Vi tränar mycket ben och knän. Mycket balans på pilatesbollar. Bland rörlighetsövningar är det mycket vrister och även en övning som heter Köttbullen. Den var svår i början, men idag klarade jag den som en plätt!

Och marathonbenen var faktiskt ganska fräscha idag! Till och med knät kändes riktigt, riktigt bra - jag misstänker att det till och med kan bli en liten löptur imorgon - hurra!

Happy happy!

Jag går fortfarande omkring i min lilla bubbla och är glad och nöjd. Fötterna har inte den minsta blåsa, jag går relativt obehindrat i trappor, lite känning i knät, men annars tipp topp. Jag roar mig med att läsa fantastiska marathonstories på nätet och kolla igenom hela bildspelet på Sthlm Marathon. Och nu kom just bilderna från MarathonFoto. Har aldrig beställt några bilder därifrån tidigare, men känner att jag nog inte kan låta bli denna gång. Nedanstående bilder går förstås inte att motstå, eller hur?

Dagen efter

Det har gått drygt ett dygn sedan målgången och jag börjar smälta alla intryck. Idag känner jag mig tacksam. Tacksam över en kropp som tuffar på i ur och skur. Lite skavanker här och där, men på det stora hela en jättebra kropp. Tacksam över min familj som står ut med mig och mina löparlaster. Tacksam över vänner som peppar och inspirerar.

Jag har precis uppnått ett för mig väldigt stort mål och jag känner inget behov av att genast formulera ett nytt. Jag vill njuta av den här karamellen länge. Jag är inte ens säker på att jag någonsin kommer att sätta upp ett nytt tidsmål på marathon, däremot är jag säker på att jag kommer att springa många fler marathon.

Nu närmast kommer jag nog fokusera på rehab och styrka för knät så att jag blir av med smärtan. Sedan får vi se vad det blir.

Idag har jag varit funktionär för längdhoppet hela dagen på Sätraspelen. Vi samlades redan 8.30 och jag kom faktiskt ur sängen utan problem. Lite stela ben och ganska ont i knät, men annars okej. Vi var kort om funktionärer så jag åkte på att bli grenledare, men det var bara kul. Vi grävde upp hela gropen, krattade, hämtade resultattavlor, vindmätare, bord och annat innan det var dags för första tävlingen.

Grenledaren i blå väst!

Sedan var det fullt ös ända till 15.30. Mellansonen tävlade i längdhopp idag och kom på andra plats! Länge sedan han stod på pallen så det var kul och bra för motivationen!

Så nu summerar jag en intensiv och sportig helg för hela familjen. Det har varit tufft och roligt, men framför allt har det varit en helg som jag kommer bevara länge i minnet!

En dag utöver det vanliga!

Man kan som bekant inte påverka vädret. Jag vaknade upp på lördag morgon till ett ihärdigt smattrande på  rutorna. Termometern visade 4°. Efter en god frukost var det dags att ta det avgörande beslutet om klädsel. Jag valde till slut kjol och höga kompressionsstrumpor, underställströja samt T-shirt.

Redo?

Jag packade ner ombyteskläder och tog på mig regnstället. Jag letade febrilt efter mina handskar, men de är undanstoppade för säsongen och jag hittade dem inte. Tog en buff runt halsen i alla fall. Strax efter tio åt jag en extra macka och sedan iväg mot T-banan.

När vi närmade oss Stadion började vagnarna fyllas av löpare och snacket var förväntansfullt även om vädret diskuterades en hel del även här. När jag kom igenom spärrarna stötte jag på Fröken Strävan och hennes familj. Kul! Vi hade inte gjort upp om någon mötesplats och jag var glad att jag fick prata med henne före start.

Fullt av löpare i rulltrappan

Jag kom bort till Östermalms IP och gick in i det överfulla omklädningstältet. Antalet människor gjorde dock att temperaturen steg ett par grader. Tog av regnstället och bytte till torra skor där jag redan fäst chipet. Min son hade letat fram en regnponcho och den tog jag tacksamt på. Lämnade in alla grejor och ställde mig i toakön. Sedan var direkt dags att gå till startfållan. Jag var glad för regnponchon som faktiskt höll mig torr ända till start då jag valde att kasta av den.

Jag var i första startgruppen i 12.10-gruppen och jag lyckades komma ganska långt fram. Hittade en farthållare med 4:00-flagga och talade om för honom att jag tänkte hänga på honom HELA vägen. Jag var imponerad av alla som trotsat vädergudarna och tagit sig till start. Tänkte lite extra på alla dessa italienare och fransoser som kommit till Stockholm för ett härligt lopp i den vackra staden...

Starten gick och jag hängde på farthållaren. Det var trångt och svårt att ta sig fram. Benen kändes bra - en rejäl vila inför lopp är definitivt att rekommendera. Knät kände jag av, men det var under kontroll. Ganska snart var vi nere på Söder Mälarstrand och närmade oss Västerbron. Regnet vräkte ner. Händerna började bli stumma av kylan. Den långa underställströjan låg klistrad längs armarna och över handlederna och jag undrar om jag inte hade hållit värmen bättre i kortärmat. Försökte dra upp ärmarna från handleden, men på vänster satt ju Mrs. Garmin och störde.

Nåväl, upp för Västerbron och där stod Anna och hejade! Pepp! Jag dånade ner för bron och ut på Norr Mälarstrand. Fortfarande kändes läget under kontroll. Jag passerade milen på strax under 57 minuter och fortsatte mata på. När vi gick in på andra varvet tyckte jag att jag fick upp hastigheten och klockan visar i efterhand att den 16e kilometern var min snabbaste och gick på 5.04. Ut på Djurgården och förra året tyckte jag att den milen var den tuffaste. Kändes faktiskt bättre i år, men jag var plågad av  mina kalla händer. Kunde knappt hålla i drickamuggar och saltgurkor. Jag försökte dricka på nästan alla stationer och åt allt som bjöds. Små bitar och små klunkar höll mig igång.

Jag hade lämnat farthållarna en bit efter mig och började jobba mentalt för att visualisera en mångång sub 4. Försökte se hur jag skulle springa in där på Stadion och se siffrorna på displayen. Sub 4 kändes inte alls omöjligt, men i så fall fick jag absolut inte slå av på takten.

På lopp brukar jag aldrig lyssna på musik utan jag får energin av ljudet av alla trampade fötter. Igår ackompanjerades de av rasslet från alla regnponchos och sopsäckar. Häftigt i vissa stunder! Jag lämnade Djurgården och var tillbaka i stan där ändå ett ganska stort antal människor hade tagit sig ut för att heja. Heja dem säger jag! Ner på Söder Mälarstrand och jag brukar säga att det är "mammas gata" för mig, eftersom jag jobbar där och det är min springväg hem från jobbet. Men på andra varvet var Söder Mälarstrand långt och vinden och regnet piskade. Kände att det började gå långsammare. Uppför Västerbron och nej, där kom farthållarna ikapp mig. Klockan visar att just km 33 och 34 var mina långsammaste, 5.58 respektive 6.03. Farthållarna springer ju otroligt jämnt så här kom de ikapp. Den farthållare som jag pratat med innan start ropade: "Vi har bara 15 sekunders marginal - jobba på - bit ihop". Marginalen gäller i och för sig på bruttotiden och jag hade någon minut från startskottet tills jag kom över startlinjen, men jag insåg att det inte fanns mycket att spela på.

Jag var trött och det kändes tufft att öka, men jag är glad att han eldade på mig. Jag började nedräkningen och såg fram emot den avslagna colan vid Stadshuset. Förra året minns jag att den gav mig en ny skjuts. Jag hade även med mig två energigel i fickan. En hade jag tagit vid 15 km och en tog jag nu på Norr Mälarstrand. Händerna var så stela att den var omöjlig att öppna, men jag bet och slet i den tills jag kunde trycka ut innehållet i munnen. Fick min cola och rundade Centralen. Sedan Torsgatan - den är verkligen min akilleshäl - så himla tråkig och lätt stigande. Men sedan Odengatan och colan och gelen gjorde nog sitt för här drog jag ifrån farthållarna igen. Här började dock knät kännas allt mer och jag ansträngde mig för att hitta ett löpsteg som kändes bättre. Å andra sidan - nu var det bara att mala på.

Jag passerade 40 km på 3.45.33 och visste att jag skulle klara sub4. Men den allra sista kilometern var lång.... Brukar skryta med mina spurtkrafter, men det blev definitivt ingen spurt idag. Kom in på Stadion och lyckades väl passera några löpare innan jag otroligt lycklig gled över mållinjen på 3.58.05!
Yes, jag gjorde det! Sub 4 på Stockholm Marathon är mitt enda tidsmål under 2012 och trots grym förkylning precis innan loppet, ett trilskandes knä och värsta marathonvädret i mannaminne så uppnådde jag mitt mål.

Med ett stort leende på läpparna stapplade jag iväg till Östermalms IP. Där tog de bort chipet, jag fick min T-shirt och en påse med dricka och lite ätbart. Nu var jag KALL. Hämtade snabbt ut min väska och in i omklädningstältet igen. Jag var så stel och kall att det var en kamp att ens få av de blöta kläderna. Att få på torra kläder var nästan ännu svårare. Alla omkring mig huttrade och skakade, men hela tältet var ändå fyllt med en viss glädjefylld gemenskap.

Jag hittade inga bekanta ansikten och vädret gjorde ju tyvärr att känslan av folkfest uteblev. Jag tog mig bort till T-banan där jag stannade och drack varmt kaffe. Pratade med lite folk och fick höra deras "stories". Sedan på tåget hemåt. Jag blev hämtad i Liljeholmen. Skönt. Väl hemma hällde jag upp ett varmt bad och det var nog det skönaste badet någonsin. Långsamt tinade jag upp.

Ja, det var hela min race report. Jag är otroligt glad och nöjd med min prestation. Och jag är fylld av beundran över alla kämpande löpare - det var verkligen inte någon "walk in the park" igår. Så stort grattis till oss allesammans!

Walking on sunshine

Lördag morgon. Rejäl frukost och kaffe. Regnet vräker ner utanför fönstret. Två låtar slåss i min hjärna. Jag hoppas att Katrina vinner idag.

Ut i regnet nu mina vänner! Lycka till!

Jag upphör att tvivla

Det är 7 grader och regnet har vräkt ner hela dagen. Med tanke på hur vädret var på TEC så borde jag kanske inte vara förvånad. Bara lite besviken. För det är så klart mycket roligare att springa i 15 grader och uppehåll. Det var nästan så att jag under eftermiddagen tänkte tanken på att inte starta? Men bara nästan. För då tog jag ett inspirationskort!

Ord att ta till mig

Korten har vi fått i present på kontoret någon gång och ibland tar vi varsitt kort för att få några tänkvärda ord. Och idag fick jag alltså "JAG UPPHÖR ATT TVIVLA". Passade ju bra. Men vad betyder det egentligen? På baksidan står det:

Är Västerbron en oanad höjd? :-)

Alltså har jag ägnat kvällen åt att förbereda mig genom att ta fram nummerlappen, fästa chipet och mata Mrs. Garmin. Det som återstår är att besluta mig för vad jag ska ha på mig. Och då är inte frågan om jag ska ha röd eller orange T-shirt, utan snarare vilken längd det ska vara på armar och ben? Men den frågan sparar jag till imorgon. Nu ska jag försöka sova länge och gott. Imorgon är en ny dag!