24 km genom slask och lera! |
Mats letade fram en pannlampa och den fick jag ta. Vi stack iväg. Det var lite snöregn i luften, men inte särskilt mycket. Jag kom ganska snabbt in i en fantastisk flow. Det var härligt! Benen gick av sig själva, andningen var lugn och jämn - jag kände mig helt enkelt oberörd av den fysiska ansträngningen. Bredvid mig hörde jag Mats flåsa. De första åtta kilometrarna försvann snabbt. Sedan blev det mörkare och lite svårare att se var man satte fötterna. Efter tolv kilometer skulle vi in skogen och jag började tycka att det var obehagligt. Omöjligt att se något, iskallt klafs i skorna och för den delen började jag väl känna mig trött nu.
Här gick det mycket uppför och jag kunde verkligen känna hur takten blev allt långsammare. Slutligen kom vi ner till stigen längs Mälaren. Beckmörkt. Pannlampan gjorde tyvärr inte så stor skillnad. Jag förbannade mig själv för att jag varit så dum. Det skulle vara omöjligt att springa här utan att vricka fötterna eller skada sig på något annat sätt.
Vi fortsatte. Det gick inte snabbt, men framåt ändå. Efter ett tag var vi framme vid Skärholmens Gård och därifrån har jag sprungit hem många gånger. Nu kändes det lättare eftersom stigen åtminstone var bekant. Förbi Mälarhöjdsbadet och upp till Lyran. Sedan var det i alla fall asfalt hem och då hade vi faktiskt sprungit lite drygt 24 km. Rekord för min del som aldrig tidigare passerat halvamaradistansen.
Det var ett äventyr! Nu är vi trötta och glada!
Ta en pilsner och slappna av. Om det inte hjälper, så upprepa förfarandet tills det hjälper.
SvaraRaderaMvh
Grekisk turk