måndag 2 januari 2012
Jakten på det perfekta löpsteget
Hälsporren har förstås fått mig att fundera på hur jag springer. När jag har provat ut skor har jag fått höra att jag har ett neutralt löpsteg, men det är också ungefär allt jag hittills har vetat om mitt eget löpsteg. Innan fotproblemet dök upp har jag bara sprungit på utan att över huvud taget tänka på om jag tar korta eller långa steg, om jag sätter ner foten under eller framför kroppen etc.
Nu när jag har tänkt och känt så inser jag att jag springer som en elvisp. Knäna ihop lite kobent och sedan vispar vaderna och fötterna allt vad de kan. Ser inget vidare ut om jag ska vara ärlig. Men hur ska man springa då?
Ja, det finns ju flera olika teser, men just nu verkar den rådande trenden vara: många korta steg, foten ska sättas ner under kroppen och man ska luta överkroppen aningen framåt. Följande har jag kopierat från Runner's World:
Man uppnår sitt perfekta löpsteg genom att hålla fotstegen så nära sitt gravitationscentrum som möjligt. Och genom att luta sig lite lätt framåt.
Överdrivet långa kliv har kopplats till trötthet och skador. I en studie filmade man elitlöpare under deras första och sista kilometrar i Boston Marathon. När löparnas tempo sjönk från 4.50-fart till 5.05-fart började de ta överdrivet långa löpsteg. Det visade sig öka risken för stressfrakturer med sex procent, enligt undersökningen som publicerades i Medicine and Science in Sports and Exercise.
Tips:
När du känner tröttheten komma och löpstegen bli allt längre, föreställ dig att du springer på glödande kol. Lyft knäna lite högre så kommer du automatiskt att ta kortare steg.
Frekvenskruxet
Stegfrekvensen är nyckeln till ett snabbt löptempo. Elitlöparna tar i allmänhet 180–190 steg per minut, de flesta av oss andra ligger på 150–160 steg. Så här gör du för att ta reda på din stegfrekvens: Räkna antalet gånger du sätter din högra fot i marken under en minut. Upprepa detta tre gånger. Ta sedan ditt genomsnittliga resultat för antal steg
Tips:
En av de bästa metoderna att öka sin stegfrekvens är att cykla – snabbt! I en studie vid University of Colorado sprang en grupp triatleter 3200 meter nästan en minut snabbare efter att ha ökat sin kadens (trampfrekvens) med 20 procent.
Den viktiga variationen
För att öka din stegfrekvens behöver du aktivera de muskelfibrer som kontraheras (dras samman) snabbt, vilket innebär mer tempolöpning och mindre långdistansdistansträning. Med fart- och intervallträning kommer din stegfrekvens att öka automatiskt och du blir också en robustare, mer skadefri och effektiv löpare.
Tips:
Backträning är tungt men effektivt både när det gäller att öka stegfrekvensen och förbättra löpformen. När du springer uppför stärker du musklerna i framsidan av dina lår. Du använder också armarna mer och lutar dig lätt framåt. Om du sprang så hela tiden skulle du bli en fantastisk löpare.
Lagom är bäst
Ditt löpsteg kommer att förändras med din löputveckling. De flesta nybörjare springer mycket långsamt, vilket innebär att de istället tar för korta steg. Vart efter de blir starkare och snabbare kan de ta ut steget utan att alltför korta och oflexibla muskler sätter stopp för den naturliga löprörelsen.
Tips:
En successiv löputvecklingen ger dig ett bättre löpsteg i en naturlig process, men du kan påskynda utvecklingen något genom att göra dynamiska stretchövningar som förlänger dina musklers rörelseradie och hjälper kroppen att klara av de påfrestningar som ett längre löpsteg innebär.
Allt det där låter väl okej när man läser det, men för mig är steget från teori till praktik ganska långt. Att veta hur jag ska göra innbeär tyvärr inte alls att det är så jag gör. Under dagens transportlöpning från kontoret försökte jag verkligen tänka på att ta korta steg och sätta ner foten under kroppen. Tror att jag lyckades sådär. Det kändes ok och jag sprang inte långsammare än när jag sprang samma runda förra veckan. Jag ska verkligen försöka tänka på det här och jobba med att stärka upp vristerna som jag känner är svaga och stela. Så får vi väl se hur det blir - första steget mot ett nytt steg är i alla fall taget!
torsdag 29 december 2011
Fantastiska 2011
Jag har tidigare nämnt att jag är en person utan träningsbakgrund. Under hela uppväxten var jag lat och klumpig och gillade över huvud taget inte att röra på mig. Skolgympans slinga på 1,8 km lyckades jag ALDRIG springa utan att stanna...
När jag passerat 30-årsstrecket började jag springa lite sporadiskt. Endast på sommarhalvåret och som allra mest 10 km. Det kunde dock gå halvår eller till och med år utan en enda liten löptur. Men den 1 maj 2010 började jag springa och har gjort det sedan dess. 2011 är därför det första helåret som jag kan summera som ett löparår. Och det har varit ett fantastiskt år. Ups and downs förstås, men helt fantastiskt ändå! Vi tar det från början:
Januari började med en hel del bra vinterlöpning. Jag upptäckte transportlöpningens tjusning och fördelar och sprang från jobbet på Söder Mälarstrand hem till Mälarhöjden var och varannan dag. Jag fick Icebugs i julklapp och använde dem flitigt under den långa, isiga vintern.
I februari tog jag mod till mig och anmälde mig till Running Swedens långpass på Lidingö med efterföljande föreläsning av MarathonMia. Det blev en härlig dag med 30 km löpning och många nya bekantskaper, bland annat inspirationskällan Fröken Strävan.
I mitten av februari blev jag sjuk och sedan tog det evigheter innan jag blev riktigt bra. Hela våren var frustrerande med dålig hälsa och nästan ingen träning. Stockholm Marathon låg framför mig och ångesten växte för varje utebliven löpträning. I slutet av mars sprang jag en kall och vintrig Premiärmil, men sedan låg jag däckad igen.
Mats och jag åkte till Prag i början av april för att springa en halvmara. Åkte ner redan på torsdagen och var pigga och förväntansfulla. Men på fredagen var jag sjuk igen med superont i halsen och feber. Mats fick springa ensam.
I maj började det brinna i knutarna med träning inför Sthlm Marathon och jag blev också starkare och friskare. Löptränade så mycket jag kunde och fick faktiskt ihop 20 mil under maj månad. Många långa pass längs Mälaren blev det.
Den 28 maj var det dags! Årets kraftprov och utmaningen mellan mig och Hans-Olov. Jag var nervös, men lyckades springa i ett otroligt jämnt och skönt tempo hela loppet. Inga svackor eller väggar och jag kom i mål mycket nöjd på 4:13:58.
Utmaningen vann jag och den fina t-shirten som var en del av vinsten har jag burit flitigt till mångas förtret! :-)
I juni körde jag go-cart med jobbet och fick en revbensfraktur... En arbetsskada får vi väl kalla det. Det blev ingen löpträning på tre veckor och jag missade de första gångerna på TSM-träningen inför halvmaran.
På min allra första semesterdag i början av juli hade Fröken Strävan och jag spetsat in oss på långpasset "Hornstull-Järna". Vi möttes vid Hornstull på morgonen och började springa. Det måste ha varit årets varmaste dag. Otroligt slitigt, men också underbart. Jag kroknade i Rönninge, men Fröken Strävan körde ända in i kaklet och blev ultra! Härlig dag med många nya bekantskaper.
Över huvud taget upptäckte jag nog först i sommar tjusningen med sociala långpass. Så många sköna löpare det finns att lära känna - ett nytt socialt nätverk växte fram.
Jag åkte till barndomsparadiset i Blekinge och sprang med brorsan. Så roligt, så roligt! Jag tränade intervaller med TSM och började för första gången känna att jag kunde få till lite högre fart på rundorna. Vi var i Italien och löptränade på strandpromenaderna.
Jag köpte lättviktsskor och bestämde att sub50 skulle det definitivt bli i år. Det blev en hel del träning på bana och jag slutade vara rädd för den röda tartanen.
I augusti samlade jag några nya löparvänner och ledde ett långpass runt mina hoods. Varmt och svettigt och härligt!
Sedan slog jag till på I Form-loppet och kammade hem det där sub50-målet. 49:32 blev resultatet och jag hade en alldeles otroligt trevlig kväll med vännen Lotta som jag annars sällan får se i löparmundering.
Det blev fler långpass, till exempel Norsborg-Liljeholmen tillsammans med Fröken Strävan och Trötta Mamman. Ytterligare ett underbart socialt pass. Jag hade flow och kände mig stark. Jag kunde springa långt, jag kunde springa snabbt - ja, sommarmånaderna var underbara.
Semestern tog slut, men jag lyckades ligga kvar på en hög träningsdos. Mats och jag började springa tillsammans på söndagsmorgnar - en ny god vana. Sedan var det dags för halvmaran!
Sub1.50 var målet och jag måste erkänna att det kändes i det närmaste omöjligt att uppnå. Det var en fantastiskt fin dag. Humöret var på topp och jag hade vännerna Lars och Camilla med mig. Det är något speciellt med lopp. Stämningen, trummandet av alla springande ben, det är helt enkelt något som gör att man klarar så mycket mer än man tror när det är lopp. Jag sprang och sprang och sprang. Visst var det tufft, men som jag minns det så hade jag ett stort leende på läpparna precis hela tiden. Någon kilometer före målgång fick jag plötsligt ont i hålfoten, men lyckades ändå ta mig i mål på finfina 1:47:20. Lycka!
Hålfoten fortsatte att trilskas, men tyvärr ignorerade jag det för jag ville så gärna springa SUM den 8 oktober. Det blev några terrängpass i Segeltorp innan den stora dagen var inne.
Sörmlands Ultra Marathon är ett 50 km terränglopp som mestadels går längs Sörmlandsleden. En stor upplevelse för mig. Jag insåg ännu en gång att jag är en tävlingsmänniska och jag insåg att jag klarar bra mycket mer än jag tror. Sprang drygt halva loppet helt solo, utan en människa i sikte. Terrängen var bitvis oländig och jag fick hoppa fram i lervälling. Ändå kom jag i mål på 5:57 och var nr 14 i mål utav damerna. (Jag väljer att inte nämna hur många startande det var... ;-) ) Och allt detta med begynnande hälsporre förstås...
Det var dags att göra något åt fotproblemet, men först ville jag försöka mig på ett nytt pers på Hässelbyloppet den 16 oktober. Och oj vad det gick. Förbättrade PBt med drygt en minut och kom i mål på 48:23. Men det var verkligen ingen walk in the park - jag fick slita för det!
Naprapaten sa aja baja och beordrade löpvila. Det passade bra då hela familjen åkte på härlig solsemester under två veckor i november. Vila, återhämtning och god mat stod på programmet. Så skönt!
Hela slutet av året har präglats av den onda foten och insikten att jag är dödlig. Efter över en månads total vila började jag med alternativ träning i form av simning och bikramyoga. Kändes skönt att göra något över huvud taget. Under årets sista vecka har jag tagit två testrundor i löparskorna och jag vågar påstå att jag är på väg tillbaka.
Sammanfattningsvis: Svag inledning med mycket sjukdomar under februari-april. Fantastisk löparsommar med det ena styrkebeskedet efter det andra. Styrkan höll i sig en bra bit in på hösten innan hälsporren satte p för säsongen. Sedan vila och rehabilitering. Nu ser jag försiktigt ljust på framtiden och hoppas på ett minst lika underbart 2012.
GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLIHOPA! LÅT DET BLI ETT SKADEFRITT ÅR FYLLT AV GLÄDJE OCH ENERGI!
När jag passerat 30-årsstrecket började jag springa lite sporadiskt. Endast på sommarhalvåret och som allra mest 10 km. Det kunde dock gå halvår eller till och med år utan en enda liten löptur. Men den 1 maj 2010 började jag springa och har gjort det sedan dess. 2011 är därför det första helåret som jag kan summera som ett löparår. Och det har varit ett fantastiskt år. Ups and downs förstås, men helt fantastiskt ändå! Vi tar det från början:
Januari började med en hel del bra vinterlöpning. Jag upptäckte transportlöpningens tjusning och fördelar och sprang från jobbet på Söder Mälarstrand hem till Mälarhöjden var och varannan dag. Jag fick Icebugs i julklapp och använde dem flitigt under den långa, isiga vintern.
I februari tog jag mod till mig och anmälde mig till Running Swedens långpass på Lidingö med efterföljande föreläsning av MarathonMia. Det blev en härlig dag med 30 km löpning och många nya bekantskaper, bland annat inspirationskällan Fröken Strävan.
I mitten av februari blev jag sjuk och sedan tog det evigheter innan jag blev riktigt bra. Hela våren var frustrerande med dålig hälsa och nästan ingen träning. Stockholm Marathon låg framför mig och ångesten växte för varje utebliven löpträning. I slutet av mars sprang jag en kall och vintrig Premiärmil, men sedan låg jag däckad igen.
Mats och jag åkte till Prag i början av april för att springa en halvmara. Åkte ner redan på torsdagen och var pigga och förväntansfulla. Men på fredagen var jag sjuk igen med superont i halsen och feber. Mats fick springa ensam.
I maj började det brinna i knutarna med träning inför Sthlm Marathon och jag blev också starkare och friskare. Löptränade så mycket jag kunde och fick faktiskt ihop 20 mil under maj månad. Många långa pass längs Mälaren blev det.
Den 28 maj var det dags! Årets kraftprov och utmaningen mellan mig och Hans-Olov. Jag var nervös, men lyckades springa i ett otroligt jämnt och skönt tempo hela loppet. Inga svackor eller väggar och jag kom i mål mycket nöjd på 4:13:58.
Utmaningen vann jag och den fina t-shirten som var en del av vinsten har jag burit flitigt till mångas förtret! :-)
I juni körde jag go-cart med jobbet och fick en revbensfraktur... En arbetsskada får vi väl kalla det. Det blev ingen löpträning på tre veckor och jag missade de första gångerna på TSM-träningen inför halvmaran.
Över huvud taget upptäckte jag nog först i sommar tjusningen med sociala långpass. Så många sköna löpare det finns att lära känna - ett nytt socialt nätverk växte fram.
Jag åkte till barndomsparadiset i Blekinge och sprang med brorsan. Så roligt, så roligt! Jag tränade intervaller med TSM och började för första gången känna att jag kunde få till lite högre fart på rundorna. Vi var i Italien och löptränade på strandpromenaderna.
Jag köpte lättviktsskor och bestämde att sub50 skulle det definitivt bli i år. Det blev en hel del träning på bana och jag slutade vara rädd för den röda tartanen.
I augusti samlade jag några nya löparvänner och ledde ett långpass runt mina hoods. Varmt och svettigt och härligt!
Sedan slog jag till på I Form-loppet och kammade hem det där sub50-målet. 49:32 blev resultatet och jag hade en alldeles otroligt trevlig kväll med vännen Lotta som jag annars sällan får se i löparmundering.
Det blev fler långpass, till exempel Norsborg-Liljeholmen tillsammans med Fröken Strävan och Trötta Mamman. Ytterligare ett underbart socialt pass. Jag hade flow och kände mig stark. Jag kunde springa långt, jag kunde springa snabbt - ja, sommarmånaderna var underbara.
Semestern tog slut, men jag lyckades ligga kvar på en hög träningsdos. Mats och jag började springa tillsammans på söndagsmorgnar - en ny god vana. Sedan var det dags för halvmaran!
Sub1.50 var målet och jag måste erkänna att det kändes i det närmaste omöjligt att uppnå. Det var en fantastiskt fin dag. Humöret var på topp och jag hade vännerna Lars och Camilla med mig. Det är något speciellt med lopp. Stämningen, trummandet av alla springande ben, det är helt enkelt något som gör att man klarar så mycket mer än man tror när det är lopp. Jag sprang och sprang och sprang. Visst var det tufft, men som jag minns det så hade jag ett stort leende på läpparna precis hela tiden. Någon kilometer före målgång fick jag plötsligt ont i hålfoten, men lyckades ändå ta mig i mål på finfina 1:47:20. Lycka!
Hålfoten fortsatte att trilskas, men tyvärr ignorerade jag det för jag ville så gärna springa SUM den 8 oktober. Det blev några terrängpass i Segeltorp innan den stora dagen var inne.
Sörmlands Ultra Marathon är ett 50 km terränglopp som mestadels går längs Sörmlandsleden. En stor upplevelse för mig. Jag insåg ännu en gång att jag är en tävlingsmänniska och jag insåg att jag klarar bra mycket mer än jag tror. Sprang drygt halva loppet helt solo, utan en människa i sikte. Terrängen var bitvis oländig och jag fick hoppa fram i lervälling. Ändå kom jag i mål på 5:57 och var nr 14 i mål utav damerna. (Jag väljer att inte nämna hur många startande det var... ;-) ) Och allt detta med begynnande hälsporre förstås...
Det var dags att göra något åt fotproblemet, men först ville jag försöka mig på ett nytt pers på Hässelbyloppet den 16 oktober. Och oj vad det gick. Förbättrade PBt med drygt en minut och kom i mål på 48:23. Men det var verkligen ingen walk in the park - jag fick slita för det!
Naprapaten sa aja baja och beordrade löpvila. Det passade bra då hela familjen åkte på härlig solsemester under två veckor i november. Vila, återhämtning och god mat stod på programmet. Så skönt!
Hela slutet av året har präglats av den onda foten och insikten att jag är dödlig. Efter över en månads total vila började jag med alternativ träning i form av simning och bikramyoga. Kändes skönt att göra något över huvud taget. Under årets sista vecka har jag tagit två testrundor i löparskorna och jag vågar påstå att jag är på väg tillbaka.
Sammanfattningsvis: Svag inledning med mycket sjukdomar under februari-april. Fantastisk löparsommar med det ena styrkebeskedet efter det andra. Styrkan höll i sig en bra bit in på hösten innan hälsporren satte p för säsongen. Sedan vila och rehabilitering. Nu ser jag försiktigt ljust på framtiden och hoppas på ett minst lika underbart 2012.
GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLIHOPA! LÅT DET BLI ETT SKADEFRITT ÅR FYLLT AV GLÄDJE OCH ENERGI!
onsdag 28 december 2011
Återbesök på Agilo
Det är två och en halv månad sedan jag var på Agilokliniken första gången med min onda häl. Idag var det dags för återbesök. Jag gick dit glad i hågen för jag tycker ju själv att jag är mycket bättre. Även naprapat-Jonas konstaterade att jag är helt klart bättre, men absolut inte bra.
Allt är relativt. När man har haft så ont att man knappt kan hasa sig från sängen till toaletten på morgonen, så är det lätt att tycka att man är helt återställd när smärtan bara kommer tillfälligt. Men det är klart att om smärtan fortfarande finns där och, som i mitt fall, hälen fortfarande är svullen på ett begränsat område så behöver man fortfarande vara försiktig.
Jonas körde på med stötvågorna och pratade länge om vikten av att bygga upp styrkan i foten. Fortsätta med alternativ träning som yoga och gärna även gå på gym för styrkeövningar. Han betonade att löpning är det som belastar foten mest och att jag måste börja väldigt försiktigt. Korta rundor, mycket stretch och styrkeövningar. Återigen tog jag upp det här med att springa åtta mil i april och nog för att han såg ut att tycka att jag är lite knäpp, men han såg det inte som orealistiskt att kunna genomföra.
Lugnad av det beskedet funderar jag på om jag ska anta Runners World's utmaning? Den innebär att träna varje dag i januari. Det som definierar träning är tydligen att man ska ha träningskläder på sig och det kan jag väl ha om jag gör 100 tåhävningar? Eller vad säger ni - antar ni utmaningen?
Med- eller motvind?
Efter en intensiv julhelg fylld av aktiviteter, mat och alkohol måste jag erkänna att jag kände mig helt sänkt när jag kom till jobbet igår. Satt här och gäspade hela dagen tillsammans med den enda kollega som också jobbar i mellandagarna.
Det var fint väder, men oj vad det blåste! Jag hade tagit med mig träningskläderna med ambitionen att springa hem på kvällen. Fotstatusen är relativt god. Inga bakslag efter förra testrundan. Jag har fortfarande ont på en viss punkt, men med fotbäddarna i gympaskorna har jag inga känningar alls när jag går.
Hursomhelst - det blev mörkt och vinden friskade i ännu mer och jag blev tveksam om jag verkligen skulle springa. Men jag hade ju bestämt mig så jag bytte om och lunkade iväg hemåt i ett mycket lugnt tempo. Och visst hade jag motvind i princip hela vägen! Men det gjorde absolut ingenting för det var en underbar runda! Den där plötsliga närvaron, när man hör alla ljud, känner alla dofter, känner hur kroppen plötsligt befinner sig i sitt rätta element. Så himla skönt! Jag kände mig som en gammal maskin som stått stilla alltför länge och nu långsamt jobbade sig upp igen.
Den här gången sprang jag utan att tänka på foten över huvud taget. Lugnt och försiktigt visserligen, men tankarna fladdrade åt alla möjliga håll och jag reflekterade inte varje gång över hur jag skulle sätta ner foten. Det må ha varit motvind igår, men jag hade definitivt medvind!
Det var fint väder, men oj vad det blåste! Jag hade tagit med mig träningskläderna med ambitionen att springa hem på kvällen. Fotstatusen är relativt god. Inga bakslag efter förra testrundan. Jag har fortfarande ont på en viss punkt, men med fotbäddarna i gympaskorna har jag inga känningar alls när jag går.
Hursomhelst - det blev mörkt och vinden friskade i ännu mer och jag blev tveksam om jag verkligen skulle springa. Men jag hade ju bestämt mig så jag bytte om och lunkade iväg hemåt i ett mycket lugnt tempo. Och visst hade jag motvind i princip hela vägen! Men det gjorde absolut ingenting för det var en underbar runda! Den där plötsliga närvaron, när man hör alla ljud, känner alla dofter, känner hur kroppen plötsligt befinner sig i sitt rätta element. Så himla skönt! Jag kände mig som en gammal maskin som stått stilla alltför länge och nu långsamt jobbade sig upp igen.
Den här gången sprang jag utan att tänka på foten över huvud taget. Lugnt och försiktigt visserligen, men tankarna fladdrade åt alla möjliga håll och jag reflekterade inte varje gång över hur jag skulle sätta ner foten. Det må ha varit motvind igår, men jag hade definitivt medvind!
| Happy happy! |
fredag 23 december 2011
Nu vänder det!
| Svettig och glad! |
Tyvärr klädde jag mig alldeles för varmt. Jag tänkte nog bara att det är den 23 december och så drog jag på underställ och långärmad tröja osv. Ute var det fyra plusgrader....
Men vad gjorde väl det! Jag tog min korta standardrunda. Sex lugna kilometer här i området. Och det kändes helt ok. Eller rättare sagt, foten kändes helt okej. Jag kände mig som en stor skrattande sol! :-D
Nu har jag försökt stretcha ordentligt och så håller jag tummarna för att allt känns bra även imorgon. Jag är så glad! Om den här känslan håller i sig hela dagen kommer det resterande julsöket gå som en dans!
| Hoppas att snön inte smälter till imorgon! |
måndag 19 december 2011
I väntan på mirakel
Jag hade ingen bra vecka förra veckan. Det kanske märktes. Trots att foten absolut är mycket bättre så blev det ändå en tillbakagång. Svullnaden kom tillbaka på hälen och värken ökade lite. Inte så mycket, men tillräckligt för att jag skulle tappa sugen. Jag hade verkligen bestämt mig för att jag nästan var bra.
Allra mest deppig var jag nog igår när det var Årets sista långpass och jag inte kunde vara med. Det här sociala långpasset bokade jag in mentalt redan när vi sprang Hornstull-Järna i början av juli, så det var riktigt surt att avstå. Men när man är så himla deppig som jag var igår så finns det ändå alltid något positivt. Nämligen att "nu kan det bara bli bättre"! Klyschigt, men så länge man tror på det så funkar det!
Idag var det dags för mig att hämta ut mina ilägg eller fotbäddar som det tydligen heter. Om jag har förstått rätt så kan ilägg vara standardiserade, medan fotbäddar är individuellt utformade. Nåväl, jag kom till Jonas på Runners Store på avtalad tid och hade med mig mina löparskor. Jag har ju varit väldigt nöjd med mina AdiStar, men när Jonas skulle passa in fotbäddarna så såg han ju direkt hur jag slitit ner dem på höger insida och det är alltså för att mina vrister inte är helt stabila utan "viker sig" inåt för varje löpsteg. AdiStar har en delad häl som troligtvis inte är så bra för mig.
Så jag fick helt enkelt anledning att ge mig själv en julklapp i förskott. Jag provade fyra olika skor som alla är mer stabila i hälen. Varje gång fick jag upp och springa på bandet och med tanke på att jag inte tagit ett enda löpsteg sedan Hässelbyloppet så kan jag meddela att det nästan var lite jobbigt att springa med fyra olika par skor på bandet... :-) Bäst funkade nedanstående skönheter:
Bilden är lite mörk, men det är alltså Nike Lunarglide 3 det handlar om. När jag väl hade valt dem så fixade Jonas lite ytterligare med fotbäddarna och jag fick upp och springa några gånger till på bandet innan vi båda var nöjda.
Nu har jag gått omkring hela eftermiddagen med skorna och bäddarna och det känns väl lite ovant. Skorna är lite hårdare än jag är van vid och med bäddarna blir det en speciell känsla, men det är nog bara en vanesak. Så hoppas, hoppas att jag nu tagit ytterligare ett steg fot hela hälar! Hoppet om en kort löptur före nyår har jag inte förlorat!
Allra mest deppig var jag nog igår när det var Årets sista långpass och jag inte kunde vara med. Det här sociala långpasset bokade jag in mentalt redan när vi sprang Hornstull-Järna i början av juli, så det var riktigt surt att avstå. Men när man är så himla deppig som jag var igår så finns det ändå alltid något positivt. Nämligen att "nu kan det bara bli bättre"! Klyschigt, men så länge man tror på det så funkar det!
Idag var det dags för mig att hämta ut mina ilägg eller fotbäddar som det tydligen heter. Om jag har förstått rätt så kan ilägg vara standardiserade, medan fotbäddar är individuellt utformade. Nåväl, jag kom till Jonas på Runners Store på avtalad tid och hade med mig mina löparskor. Jag har ju varit väldigt nöjd med mina AdiStar, men när Jonas skulle passa in fotbäddarna så såg han ju direkt hur jag slitit ner dem på höger insida och det är alltså för att mina vrister inte är helt stabila utan "viker sig" inåt för varje löpsteg. AdiStar har en delad häl som troligtvis inte är så bra för mig.
Så jag fick helt enkelt anledning att ge mig själv en julklapp i förskott. Jag provade fyra olika skor som alla är mer stabila i hälen. Varje gång fick jag upp och springa på bandet och med tanke på att jag inte tagit ett enda löpsteg sedan Hässelbyloppet så kan jag meddela att det nästan var lite jobbigt att springa med fyra olika par skor på bandet... :-) Bäst funkade nedanstående skönheter:
Bilden är lite mörk, men det är alltså Nike Lunarglide 3 det handlar om. När jag väl hade valt dem så fixade Jonas lite ytterligare med fotbäddarna och jag fick upp och springa några gånger till på bandet innan vi båda var nöjda.
Nu har jag gått omkring hela eftermiddagen med skorna och bäddarna och det känns väl lite ovant. Skorna är lite hårdare än jag är van vid och med bäddarna blir det en speciell känsla, men det är nog bara en vanesak. Så hoppas, hoppas att jag nu tagit ytterligare ett steg fot hela hälar! Hoppet om en kort löptur före nyår har jag inte förlorat!
torsdag 15 december 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
























